A.Al oooW—kTAAAA— — Jag ser icke till någon son, — sade Prinsen, som började intressera sig allt mer och mer för den egendomlige skogvaktaren. — Det tror jag rasande väl. Pågen är ute och vallar fåren, som kan vara ett onödigt göra sedan herrn sköt räfven, skulle jag tro... Tag derföre fötterna på ryggen Lena, och spring ut efter Svente, så skola herrarne få höra eit stycke spelman af äkta kaliber. Den lilla flickan skyndade genast att hörsamma befallningen. Grefven visade någon otålighet och gjorde Prinsen uppmärksam på tidens gång. Denne yttrade några ord på franska, hvarefter han tog fiolen och espelade med konsterfaren hand ett stycke ur Friskytten. Svenson stod stum af hänförelse och gapade som han velat sluka hvarje ton som klingade fram ur det gamla instrumentet. Ännu sedan Prinsen hade upphört att spela satt han tyst en längre stund. Äntligen reste han sig upp och gaf Prinsen ett kraftigt handslag, i det han allvarsamt sade: , — Herrn var mej en krona att spela .. Han har säkert lärt efter noter; det hörde jag ackurat på dragen. Inte begriper jag hvad det var för slag som qvintilerades, men nog var det äkta musik : det kände jag ända ner i hjertgropen ... Kunde min Sven lära sig bara hälften så bra, vore det en fröjd utan ände . . . Nu ha vi ,pågen här! — fortsatte han och presenterade en tolfårig gosse, som var en trogen mi