ter, sade honom att man måste försöka att rädda sig och kom öfverens med honom att sätta förslaget i verkställighet. På ett aflägset ställe störtade han och herr Churton sig plötsligt på gendarmerna och slogo dem till marken; derpå togo de deras carabiner, slungade dem uti en damm och sprungo med största skyndsamhet ned emot kusten. Det var redan mörkt då de hunno till hafsstranden; men ljudet af årtag nådde deras öron; de utstötte ett rop och man svarade på engelska. Nära derintill var nemligen en fiskareb. it, den de anropade om hjelp, men sjömännerna svarade att de icke kunde föra båten ända till land, utan att de måste simma ut till den. Min far var stark och en skicklig simmare; han förmådde Churton att kasta sig i vattnet på samma gång som han. Snart såg han sin följeslagare afmattas och nära att sjunka, men han fattade uti honom och drog honom med sig till båten, hvilken upptog dem båda alldeles uttröttade och förde dem ötver till Dower. Churton kom i rättan tid för att försvara sin process, han vann den och ifrån den dagen blef han min fars trogne vän. — Min herre, tillade miss Longmore, alla som kände herr Churton veta att han var en af naturen sluten och dyster man, men att hans förstånd var fullkomligen redigt. Han gifte sig aldrig och förklar: ade alltid att, om han skulle dö före min far, han skulle lemna åt honom den förmögenhet, som han hade hans bistånd att