rillhört landshöfdingens bedömande; men landshöfdingen har sjelf tillika varit militärbefälhafvaren, och hvar och en kan inse, om en så hög militärperson kan vara benägen att förklara sig sjelf hafva haft orätt. IIar militärbefalhafvaren funnit nödigt att iska någon åtgärd från de civila myndigheternas sida, så har han derom afläåtit promemoria till sig sjelf, landshöfdingen, och att något slags bevakande eller återhällande inflytande skulle, i enlighet med statsförfattningens hufvudgrunder, utöfvas af landshöfdingen på sig sjelf, såsom militärbefalhafvare, vore en fakunnighet att föreställa sig. Dessutom har besörjandet utaf hvardera af de olika embetenas särskilta angeligenheter gjorts beroende till tid och omständigheter af det andras handläggning, och att landshöfdingens mängartade och svåra befattning icke kunnat få påräkna hans hela och odelade omtanka, har lika litet varit till den borgerliga förvaltningens fördel, som det ländt militårförhållandena på ön till båtnad att högste militärbefalhafvarens tid varit upptagen af landshöfdingeembetets trägna bestyr. Röster hafva derföre tid efter annan höjt sig för att föranleda att förhållandet måtte bringas i grundlagligt skick, utan att likväl vid dem fästats vederbörligt afseende. Då emellertid ön nu haft lyckan att erhålla en landshöfding och militärbefälhafvare, som genast tillvann sig bland öns befolkning en odelad aktning och en allmän tillgifvenhet, samt det således omöjligen kan få utseende af att denna fråga skulle äånyo bringas å bane till följd af någon slags känning för det närvarande utaf generalguvernörskapets olägenheter, utan fastmer, att man, just i vetskap om landshöfdingeembetets ochamilitärbefålets tillsredsstallande utöfning under den nuvarande inunchafvaren, kunde mera ogeneradt, och utan att pu nagot sätt personligen såra, egna uppmärksamheten av den yttre lagstadgade formen, hvars åsidosättande icke synes för ögonblicket medföra någon olägenhet, men som under framtida innehafvare af dessa vigtiga platser kan blifva af all den betydelse grundlagsstiftarne tillagt den, så har jag trott rätta tillfallet nu vara inne att med afseende endast på denna framtid vördsamligen föreslå: att rikets höglofliga ständer måtte i en skrifvelse till K. M. fasta uppmärksamheten på olägenheterna deraf, att på Gotland, i strid med 46 regeringsformen, hvilken förbjuder generalguvernörskaps upprättande här i riket, och till olägenhet för landshöftlingeoch militärbefälhafvare-embetenas tillbörliga handhafvande, dessa embeten läggas i en och samma persons hand, och anhoalla, att, vid den nuvarande landshöfdingens och militärbefalhafvarens afgång, särskilta personer måtte till dessa olika embeten utnämnas.