hafves af endast fem personer, bland hvilka D. K. II. Hertigarne af Östergöthland och Dalarne. — En fråga vid det instundande prestmötet, som torde vara förtjent af den största uppmärksamhet, är den om presterskapets afloning. Vi mena icke nu frågan om det obefordrade presterskapets bättre och efter tidsförhållandena mera lämpade arfoden, hvilken är af den beskaffenhet, att den lika litet här i Stiftet som i alla andra, der prestmöten under sednare tiden hållits, kan undgå att till behandling förekomma. Den fråga vi här ämna rekommendera till upptagande vid prestmötet, är den om det ordinarie presterskapets och isynnerhet kyrkoherdarnes aflönings-sätt och vilkor. Länge har öfverallt i riket och ej minst på Gotland denna sak varit föremål för många obehagliga tvister och gifvit anledning till mycket missnöje, hvaraf isynnerhet presterskapet sjelft lidit. IIVarje rättskaffens prest bör dessutom på det lifligaste icke blott önska utan äfven arbeta på en förändring i det gamla aflöningssättet till ett bestämmande af fasta löner; och vi tro, att sinnesstämningen bland presterskapet nu är sådan, att hvad på detsamma ankommer icke mycket skall fattas för frågans bringande tlll ett önskvärdt slut. Äfven församlingarne böra icke heller kunna hafva något emot en förändring i denna syftning, då de alltför väl känna de stora och alltför obilliga rättigheter, som 1648 års conventionsstadga tillerkänner presterskapet, rättigheter, hvilka visserligen numera aldrig utkräfvas, knappast till hälften, men som dock vid alla prestval stå hotande för deras tankar, och mången gång hindra dem från att välja den bäste religionsläraren, af fruktan att denne skall blifva dem den dyraste. Den utväg, som står öppen för församlingarna på fastlandet att få uppgjorda conventioner för en viss längre tid stadfästade, har visserligen äfven här försökts, men icke vunnit sitt mål, då Kongl. Maj:t vägrat sanktion på föreslagna conventioner af den grund, att en allmän reglering af presterskapets löner här på landet förestode. Under sådana förhållanden, och då en dylik reglering kan komma att låta vänta på sig mycket länge, tro vi att presterskapet, som saken närmast rör, genom att taga första steget skulle mycket befordra dess framgång, om det vid instundande prestmöte fattade det beslut, att till K. M:t ingå med und. anhållan om en snar reglering af presterskapets på Gotland inkomster och derjemte ingåfve ett förslag till fasta löner i de särskildta pastoraterna, att utgå till största delen i spannemål, och resten i penningar, utan alla småartiklar, hvars utgörande alltid väcker mesta obehaget. Om ett sådant förslag, fotadt på billighet och rättvisa, sedermera blefve, som sig bör, understäldt församlingarna, så tveka vi ej att tilltro dessa så mycken insigt och känsla af sakens vigt, att de på de allra flesta ställen skulle antaga detsamma. Vi känna alltför väl att K. M:t icke längesedan infordrat underdåniga uppgifter om presterskapets i hela riket inkomster, i ändamål att föreslå en allmän reglering af dessa, men just derföre att det gäller hela riket, och saken derigenom blifvit så mycket svårare att afgöra, torde ett förslag, utgånget från presterskapet sjelft just i den ort, der största svårigheten torde förefinnas för en dylik reglering, blifva för regeringen välkommet och möjligen verka att Gotland med sina gamla privilegier blefve den ort, der ett bättre och tidsenligare aflöningssätt först komme att tillämpas. — ,Löfklappningen.4 I en skrifvelse från onämnd person hafva vi erhållit en uppmaning att fästa uppmärksamheten på det obarmhertiga sätt, hvarpå man i allmänhet här på landet behandlar våra vackra löfträd för anskaffande at foder åt kreaturen. Insändaren, som synes vara mycket intresserad för bibehållandet af de herrliga löfträds-lundarne i våra ängar, förnekar visserligen icke nödvändigheten att, sålänge foderkulturen här på landet står på så låg ståndpunkt, tillgodogöra sig den afkastning, som löfträden lemna, men förordar ett mindre barbariskt behandlingssätt dervid än det vanliga, och som också torde vara mera fördelaktigt för egarne sjelfva. Ilan vill nemligen, (och detta torde hafva flera skäl för sig, både hvad prydligheten och nyttan vidkom