någon smittosam Trigslust har lyckligtvis ej härstädes låtit sig förnimma. Tyskarne lära vara särdeles uppspelta, men ej mot Ryssland, utan ensamt mot Frankrike; och den förstnämnde makten tyckes för närvarande egentligen vilja dels med kraft arbeta på sin inre stäillnings förbättrande, dels späka och skrämma Österrike för dess vid sista kriget visade ljumhet och afvoghet, dels slutligen passa på när något kan vara att ärfva hos den sjuka grannen i Turkiet. Ingland önskar visst icke att sjelft få krig, det rustar blott för alla händelser. Vi torde sålunda icke behöfva eller böra kasta oss i dessa strider, och icke heller nu genom kostsamma stridsanstalter onödigtvis uttömma våra krafter. Men en oaflåtlig vaksamhet och ett, till uppoffringar, när de verkligen erfordras, beredvilligt sinne måste vi, i anseende till värt läge och de varningar, historien gifver oss, alltid äga till hands. Äfcen våra Norrska bröder inse detta numera, bättre än förr. Den Eqyptiske Prinsen Mehemet Alis besök i Sveriges hufvudstad har på torg och gator väckt en synnerlig uppmärksanchet, dels för hans egen person, dels i följd af den utmärkta artighet, hvarmed han af vårt unga Konungahus blifvit bemött, och som tillräckligen förklaras dels genom den gästfrihet, som tillhörer norden, dels ock genom den sunda erinran om vigten af våra handelsförbindelser nu och framdeles med det rika landet Egypten, dels slutligen af tacksamhetsförbindelsen för den synnerliga gästvänlighet och uppmärksamhet, hvarmed Said Pascha, Equptens n. v. beherrskare, emottagit Prins Oscar för några år sedan. Det är, för öfrigt, muntrande nog, att i folkhopen åhöra gissningarne om anledningarne till den främmande furstens hiärvaro. Somlige tro honom vara här för att göra förbund mot Ryssen, andra att H. II. friar till Prinsessan Rugenie 0. S. v., hvaremot redan å hans sida det lilla hindret af sju lagliga gemåler förut, hvaribland Sultan Abdul Medschids egen dotter, tyckes vara oöfrerstigligt, så vida Prinsen ej är en rigtig Plåskäigg, såsom i den forntida sagan, och det ser han ej ut för att vara. Ilan är af ett godmodigt, slegmatiskt väsen, ofantligt tjock och fet, talar ledigt franska och engelska, är road af allt hvad han ser, gör rätt goda anmärkningar, men orkar, i trotts af sina 26 då 27 är, icke gå eller rida, utan åker eller ledes för det mesta, då han är utomhus. Inne sitter han helst, ty att stå, tröttar. — — Det är dock egentligen en varnande lärdom, han framter, för all orientalisk, försoffande vällefnad. IIuru han skal orka regera sitt land, om han upplefver den tidepunkt, då han dertill blefre kallad, förefaller gåtligt nog. Ranonernas dån har i dag f. m. förkunnat II. II:s afresa. Tillståndet af vår Konungs försvagade och brutna helsa har, som bekant är, nyligen varit oroande och är fortfarande ganska föga betryggadt. De inställda dagliga åkningarne, en minskad lifskraft och ökad själsfrånvaro bebåda ingen lång varaktighet åt hans sorgliga dagar. Men det är naturligt, att hans närmaste vilja hoppas någon förbättring i det längsta. IIMrje god undersåte måste med innerligt deltagande och uppriktiga önskningar om lindring eller afhjelpande följa, i sina tankar, den tåligt lidande monarkens långa pröfning! V. SS.