Göteborg den 22 Oktober 1874. En af den nye finansministerns första åtgärder har varit att göra ett ombyte af expeditionschef i sitt departement, Hr Andersson har nemligen återgått till sin. förra plats i kammarkollegium, sedan han afslutat sitt arbete med; betänkandet om grundskatternas afskrifning. I hans ställe bar en v. häradshöfdiog Odelberg befordrats till den lediga befattningen såsom departementschefens biträde. Ty såsom en syssla. af dylik natur tyckes expeditionschofsombetet i senare tider öfvervägande hafva blifvit uppfattadt. Det är ingenting vanligare än att, så snart ett nytt statsråd kommer till makten, han genast väljer sig en ny expeditionschef eller kanske egentligen en handsekreterare, i de flesta fall tagen utom det embetsverk, der han skall tjenstgöra. Den ursprungliga anledningen till denna beqvämlighetsåtgärds införande torde vara att söka deri, att expeditionscheferna innehafva förtroendeembeten, och att således de ensamme af alla departementens tjenstemän kunna afskedas efter K. M:ts godtfinnande, I och för sig sjelf innebär detta ingenting klandervärdt, ty alla vigtigare sysslor inom staten böra beklädas af personer, till hvilka K. M:t hyser ett verkligt förtroende, och när detta af någon orsak upphör, böra de lemna det, äfven om de äro aldrig så juridiskt oförvitlige i sina göromåls skötsel. Men från denna eanna och riktiga grundsats är dock ett stort steg till den mer än tvifvelsamma elutföljden, att K. M:ts förtroende är det samma som hans rådgifvares. Det är alls icke nödvändigt, att alla statens högre embetsmän skola vara politiskt liktänkande med de tillfällige ministrarne. Att de äro skyldige att med nit och drift ställa sig vederbörande departementschefs lagliga befallningar till efterrättelse, följer helt enkelt af deras embetspligt, och en försummelse derat ådrager dem ju strängt ansvar enligt lag. Men om den underordnade för sin chef hyser partimannens trohet mot sin ledare eller uppkomlingens tacksamhet emot sin befordrare eller är med honom förbunden genom en förtrolig vänskap, är för staten alldeles likgiltigt. För umgänget i tjensten kan ett sådant förhållande visserligen vara angenämt nog, och det är ej att förtänka, om ett statsråd vid lediga ombetens tillsättando använder sitt inflytande hos K. M:t till förmån för sina personliga anhängare och vänner, så vida ej derigenom uppenbar mannamån begås och odugligheten framdrages på förtjenstens bekostnad. Men äfven om detta medgifvande kanske låter sig göra, följer deraf ej ett berättigande att med flit åstadkomma ledigheter för att sedan få fylla dem på det behagligaste sättet. Hvad nu särskildt expeditionschefernas åligganden beträffar, så äro de ju, såsom sjelfva namnet antyder, i främsta rummet ansvarige