Kapten Chastenay.-) Roman af Ponson du Terrail. — Öjrvers. fr. Fraoskan. — Du gråter, sade han, du gråter, och det är jag, som framkallat dina tårar. Jag begär ej att få veta din hemlighet, älskade syster, men jag håller så innerligt at dig, ser du; jag älskar dig såsom englarne böra älska Gud, och om det fordrades att eröfra verlden för att göra dig lycklig — Bluette tryckte sina läppar mot ynglingens panna, — Du är ädel och god, sade hon, och din kärlek kommer mig att glömma mina lidanden. Barn, begär aldrig att få veta mitt lifs förfärliga hemlighet, jag är tretio år och du aderton. Du skulle ej förstå mig; men älska mig, min lille Fleur-de-Mai, jag är ännu värdig din kärlek, och Gud, som hör mig, bör ha förlåtit mig. Du skall afresa i morgon, mitt barn, du skall begifva dig dit pligten kallar en ädling, dit min döde fars vilja gör det till en lag för dig att gå. Jag skall qvarstanna här, alltjemt glömd, alltjemt död för hela verlden utom för dig. Hvarje dag skall jag bedja Gud för dig, jag skall bedja Honom göra dig så lycklig en ädel ung man som du bör vara; och Gud skall höra mig, mitt barn, ty bönen från dem, som lidit, är för Honom mest behaglig, och du skall blifva en tapper och berömd krigare, du skall förvärfva dina vänners aktnivg, din konungs ynnest, din omgifninge tillgifvenhet, ty du är en värdig son till vår far, som i grafven fört med sig allas saknad och vördnad. Bluette öppnade sin famn och tryckte Fleur-de-Maj ) Forts fr, N:o 244.