begår att få se on sådan potentats bostad — lord Dudley är den störste jernverksegare i England — som af oblandadt musikaliskt intresse. Dudley House är ock värdt att se. Likt många af dessa gamla engelska mansions presenterar det utvändigt ett ganska enkelt och anspråkslöst utseende. Men väl inkommen genom den präktiga vestibulen och hunnen uppför den med dyrbara mattor belagda trappan i den stora hallen, hvars väggar äro besatta med kolossala speglar, finner man snart, att buset är ett palats och bostaden för en af Englands rikaste ädlingar. Genom en spegelbesatt korridor inkommer man i den en tr. upp belägna festvåningen, i hvars tvenne största rum konserten hölls. Det yttre af dessa var en salong af ungefärligen samma höjd, men något mindre storlek, som 6sällskapeta matsal i Stockholm eller det till matsal upplåtna rummet i Göteborgs börshus. Väggytorna mellan de i brunt och guld kring hela rummet fördelade pilastrarne, som uppburo det rikt ornerade taket, voro klädda med de sinaste gobeliner, och från taket nodhänga tvenne långa rader af glaskronor, hvilka genom speglar i det närgränsande, genom pelare åtskilda tafvelgalleriet, hvarest större delen af publiken hade sin plats, syntes fortsätta, så långt ögat nådde. En särskild platform var upptörd för artisterna i tafvelgalleriets ena ända, hvarifrån de genom den öppna sörbindelsen mellan de vinkelrätt mot hvarandra gående rummen kunde både ses och höras från båda rummen, utan att de i hvardera rummet placerade åhöraregrupperna kunde se hvarandra. Musikrummet var godt, programmet godt, och skönt klingade mellan Rafaöls, Guido Renis, Carlo Dolces och Rembrandts ögonfägnande bilder den unge kompositörena toner, framburna af de präktiga stämmor han lyckats engagera för sin konsert. Der sjöng en bland de bäst och mest omtyckta altröster, madame Patay, omvexlande med vår svenska alt, m:ll Bundsen, hvilken i arian Brindisi ur Donizettis Lucrezia Borgia inlade både verve och virtuositet. Der fick man höra den i London allmänt omtyckte barytonsångaren Santley, engelsman, hvilken eburu utan klangrik röst, i sitt föredrag ådagalägger en för engelska sångare mindre vanlig abandon och liflighet, på samma gång hans deklamation är utmärkt god och hvarje sång han sjunger bär vitne om den bildade och rutinerade artisten. Så mycket större klang har bas-sångaren Fols röst. Det är som hörde man rösten från ett förgånget jätteslägte utmanande dundra fram sin dom öfver all klemig omanlighet, när denna stämma slungar ut sina åskor. En sådan basröst torde höra till sällsyntheterna i alla länder, äfven i Eogland, der, såsom vi af sångarne sjelfva hört anmärkas, redan goda röster märkbgrt vinna i styrka och volym, så vida de ej vanvårdas. Man behöfver endast höra några af de vanliga gatuutroparne, hvilkas röststyrka verkligen är häpnadsväckande, för att komma till erfarenheten, att detta klimat. ingalunda är ogynsamt för röstresursernas utbildning. En så sällsynt vacker och fyllig tenor-röst, som mr Lloyds, hvilken vi för första gången hörde på denna konsert, torde ock förgäfves letas efter i hvilket land som helst. I en sådan sångares mun smälter tillika det engelska språket till en mjukhet och vekhet, hvaraf man knappast skulle trott den engelska tungan mäktig. Det var i flere afseenden svåra medtäflare, som vår damqvartett, hvilken äfven vid detta tillfälle uppträdde, hade att jemföras med, men likväl: det ligger i den svenska rösten, ehuru ofta avag och beslöjad, en ljufhet, som åt dess sång förlänar innerlighetens behag; och derför, när den klingar rent, synes den kunna, äfven bland främlingar, så vanda vid de stora rösternas bravur-prestationer, tilltala samma ömma och fina känsloområden som dem, hvilka ursprungligen skapat henne till sitt instrument. Den svenska sången, språket, rösten och äfven föredraget äro härvid i lika mån samverkande och vinna hos åhörarne just samma gehör, som den svenska nationaliteten, i sin älskvärdaste yttring, kan viona i hvarje menniskohjerta. Vår qvartett sjöng med vanlig tramgång sitt bondbröllopp af Söderman, och man kunde märka af det sätt, hvarpå den togs emot och applåderades, att den svenska damqvartetten redan börjar blifva en gammal bekant, hvilket i England ej vill säga detsamma, som att man ledenat dervid. Vid konsertens slut lät lord Dudley sjelf presentera sig för dessa våra landsmaninnor och erbjöd dem för nästa år sitt eget hus, i fall de äterkomme och önskade gifva en konsert: en stor artighet mot den svenska sången, af hvilken vi hoppas man ej må försumma att begagna sig. Det blefve för öfrigt för långt att uppräkna alla de tillfällen, vid hvilka denna qvartett låtit höra sig, alltid under förnyade bevis på sin förmåga att anslå och tilldraga sig en särskild uppmärksamhet. Vi nämna blott den ofvan omtalte konserten i Manchester, då damqvartetten uppträdde tvenne dagar å rad och, såsom det heter i tidningsreferaten derifrån, vann den derstädes mindre vanliga äran att blifva inropad efter hvarje föredraget stycke. I den stora Albert Hall i London skördades samma uppmuntran, då damqvartetten hade 2 RaRR AR AA mg DVDUAYLHAA