X ATUUEBELTAMAMHTIRHUÖDPVB1I RE: VI BERTAN jordskalf sörmärkts. Bref från London. (Till Goteborgs-Postens utgifvare.) (Forts. från n:o 148.) Fru Jenny Lind-Goldschmidt. — Konsert i Dudley House. — Återigen den svenska damqvartetten. London d. 22 juni 1874. f Der satt bland åhörarne den aftonen, hvarom jag talade, en som ock på sin tid var den enda. Det var Jenny Lind-Goldachmidt. Hon var i. mina ögon den märkligaste i den lysande samlingen och representerade en stormagt, mera betydande än alla ministrarnes kreditivbref tillsammantagna. Det var synbarligen uppfriskande för henne att fägnas af tonerna från den välbekanta svenska folkvisan, hvilken ej ofta numera framsläppes i sin enkla, ursprungliga fägring, utan misshandlad och utklädd af den moderna sångkonstens kosmopoliter. Det fordras traditionen från Jenny Lind för att öfvertyga en stor mängd af vår tids tonhungriga menniskor, att icke blotta sjungandet är konst, icke blotta välljudet musik, ja icke en gång sångkonstens vunna färdigheter annat än blotta sång-medel, lika triviala i den andelösa sånggymnastikerna hand, d. v. s. strupe, som rimmet i rimsnidarens, eller schackpieserna för den, som ej vet att ställa dem i tjenst hos en vilja eller tanke. Hur mycket nu än våra konservatorier och sångskolor må utjemna bristerna i tecknisk färdighet, öfva och utbilda röster, rätta uttalet, vidga och fördjupa uppfattningen: den verkliga storheten är dock lika sällsynt som någonsin den himlaburna gåfvan, ty deri ligger det, att verkligen åehöfva musikens språk framför hvarje annät, för att vara den man är och kunna förmedla det inre lifvets utbyte mellan tusenden, som icke behöfva känna något annat derrid eller. deraf, än att själens vinge rört sig till flykt mot ljuset i helig sjelfförgätenhet. Proeul, procul este profani! Jag kände en musikälekare, nu död sedan mer än 20 år, hvilken ingen annan än den fina takt, som en ädel ande eger, lärt bruka en sällsynt skön stämma ej mindre i den goda smakens, än den goda sakens tjenst. Han sjöng då ofta tillsammans med Jenny Lind. Från templets förgård hörde jag då oförgätliga toner klinga fram såsom från det alraheligaste, och gossen anade hvad mannen nu förstår, att konstens tempel och lifvets är ett och detsamma. Det ligger ock i Ehrensvärda sköna, aldrig för ofta upprepade ord: En artist boböfver myeket. Icke nog ha vett, icke nog ha eld; han skall; som en ungdom känner kärlek, kännä det ädla-?, eller, som Göthe uttrycker det i Wilhelm Meister: Blott en del af konsten kan läras; konstnären behöfver henne hel och hållen. Får någon gång numera de snart 54-åriga Jenny Lind höra den rätta sången med den rätta klangen, kanske en melodi, som förut hon gjorde rätt populär och derföro på sätt och vis kan kalla sin egen, så mins hon kanske Geijers ord, då han på resa i England, trött på dagens olåt, ensam vid pianot genomgick sitt eget hjertas bekantaete toner: Jag var törstig eftor musik och, jag blyge ej säga det, grot vid mina egna melodier. Fru Lind-Goldschmidt är sig för öfrigt ganska lik. Hvad tiden ej kan döda, det mognar han hos dem, som redan tidigt lagt ut på djupet. I svärmiskt vemod klädde sig hos Jenny Ling en gång den blick, som danad för sanningen måste upptäcka, att allt är icke helig konst, som får stiga in öfver tröskeln till dess tempel och bära dess namn. Hon fann i orden, i rolen, i spelets kraf en annan ande, än den hon förr, blott aktande på musikens fordran, förmärkt. Ion fann det omöjligt att fortfarande gifva illusion, der hon sjelf ej längre fann den. Denna samvetets protest, som beröfvade den lyriska scenen en af musikdramats yppersta prestinnor, och som derefter för Jenny Linds begåfning ej lemnade någon annan konstform öppen, än oratoriet, var en konseqvent följd af den helgjutna och personliga utvecklingen i ett konstnärslif, hvars hänförande glöd och kraft och hvars höga ordning just berodde på den trohet mot sanningen, som är konstens bjertelif, och som icke tillät den sanna konstnärinnan och den sanna. menniskan att skiljas åt. I hemmets stilla verld, på sin förtjasande villa, Oak Lea, utanför. London har sedan dess Jenny Lind i makans. och modrens pligter och umgänget med vänner, som alltid förstått och värderat henne under många år, njutit lyckan af lifvets egen poesi, sådan endast jemförelsevis få menniskor kuana njuta den, vid minnet at sina rika och djupa erfarenheter, i en oberoende ställning, den hon sjelf skapat, och med fribref till allas hjerta, som en ädel och älakvärd personlighet och med begåfning och ett verldsbekant namn förer med sig. Stor skall saknaden blifva för den mängd beundrare och vänner, som under dessa år lärt känna henne, då. hon nu snart, enligt hvad v! med visshet veta, kommer att lemna sitt engelska hemvist och med familj öfverflytta till Tyskland, ett land, till hvilket hon känner förbindelser om möjligt större än till England, emedan hor der och af dess konstoch andelif vunnit sin egentliga utveckling, ett slägtskapsband, som än ytterligare blifvit stärkt genom giftermålet med en tysk musiker och af många personliga vänskapsförbindelser. För de många landsmän och landemaninnor, till hvilkas antal Jenny Lind räknat ej blott svenskar utan alla skandinaver, dem hon med sitt inflytelserika beskydd eller med sin välgörenhet på allt sätt tjenat och städse välvilligt mottagit och uppmuntrat, skall det ock kännas tomt att veta henne ej mera kunna träffas i London, dit väl ingen svensk på länge styrt ko