IramstallT UCL Olvau naämnad tTSIUFCL. dub Temps framhåller förslagets lämplighet. Vid den tyska rikedagens sammankomst d. 12 d:s föreföll en liflig debatt rörande den framställda fordran, att regeringen skulle låta frigifva socialisterna Bebel och Liebknecht för den tid riksdagens session fortgår. Vahlteich öppnade debatten och förklarade, att deras fasthållande i fängelset gjorde all försoning med socialisterna omöjlig, en förklaring som synes hafva uppväckt löje. Äfven uttalade han sig skarpt mot domstolarna, hvilkas oajelsständighet han framhöll. Bebel och Liebknecht hade blitvit valda, och folkviljan hade uttalat gig genom valen. Man borde icke undskylla sig dermed, att det icke låg i riksdagens händer att frigifva dem, en sådan ursäkt innebure endast, att man vore glad att vara af med de båda herrarne. D:r Meyer vidböll, att riksdagen icke hade rätt att göra om intet domstolens utslag. Mallinckrodt påstod, att domarne väl vore sjelfständiga, men att domstolar och jury sammansattes så, att de stundom erhölle en tendensiös karakter; beklagade för öfrigt, att de båda deputerade ej vore närvarande, ett beklagande, hvari presidenien Forokenbeck instämde med den förklaring, att han ansåg, att antalet af de valmän, som deJade dessa herrars åsigter, var så stort, att det icke kunde anses tillräckligt ropresenteradt vid rikedagen; han beklagade ock, att mean vid riksdagen fann så få socialister, och inga framstående; funnes sådana, skulle man här få öfvertygande bevis derpå, att det liberala partiet och socialisterna stode på samma grund och att socialismen vore en konseqvens af de liberales åsigter; man skulle då få klarare insigt i deras syften, och man skulle icke behöfva frukta öfverraskande utbrott, om hvilka man nu endast knnde ana, att de hotade; förslaget vore emellertid emot författningen; derföre måste hon ändras först, innan riksdagen kunde göra något vid frågan. Polackarne ville afhälla sig från att rösta, förklarade de. D:r Ewald . begagnade tillfället för ett utfall mot Bismarck, förklarande, att denne under åtta år verkat för att blanda bort rätt och orätt, och att fängelserna voro uppfyllda med män, hvilka man icke kunde förebrå någonting alls; han skulle rösta för socialisterna, men han vore icke aocialist: socialisterna bekämpade kristendomen, och derföre kunde han ej stå i förbindelse med dem. IIr Kryger skulle också, ohuru icke socialist, rösta med socialisterna i denna fråga, och han trodde för öfrigt, att de i fråga varande deputerade gjorde sin sak mera nytta som martyrer i fängelset än såsom medlemmar af riksdagen. Då vid omröstningen förslaget förkastades med stor majoritet, ver dock att märka, att tyra medlemmar af Fortschrittpartiet röstade med minoriteten. Det militära utekottat har förkastat det kejserliga förslaget om en stående här på 401,659 man; men desslikes förkastades ett förslag af centern, att tjenstetiden skulle innkränkas till två år. Det är ej sannolikt, att minis:åron vill öka den stående hären, men den vill ha fria händer att bestämma, huru stor styrka skall hållas under fanorna, något som de nationalliberala fortfarande bestrida. Först efter påskferierna tros man komma på det klara med militärlegen. . Den italienska deputerade kammaren har, fullföljande det 1871 antagna försvarssystemet, nästån enhälligt anslagit en summa af omkring 54 millioner kronor att användas för fästningsverk, Då detta system vid den angifaa tiden antogs, voro dock, meningarna rörande dess lämplighet mycket delade, och sedan dess har den offentliga meningen visst icke alltid uttalat sig såsom gillande detsamma. Det onktadt har nu detta regeringens förelag rönt ett sådant mottagande. I en redaktionsuppsats uttalar Times sitt ogillande af ett dylikt slöseri med en state medel, som så nyligen varit i så svårt fioansielt betryck och som allt fortfarande arbetar med betänkliga ekonomiska svårigheter. Det är en sällsam fruktan för ett krig, som framkallat denna enighet. Man anser sig visserligen hafva ingenting att frukta från Österrikes sida: enhetsarbetet är med Frankrikes och Preussens bistånd fullbordadt, och Österrike har alldeles ingen lust att rubba hvad som på detta sätt kommit till stånd. Dåt är Frankrike som man nu fruktar; det är harmen ösver italienarnes otacksamhet under Frankrikes sista olyckliga krig, som man misstänker gro hos fransmännen; det är det der såret, som tillfogades fransmännens stolthet, då Italien begagnade sig af deras bekymmersamma ställning för att eröfra sin hufvudstad, det är detta sår, som man fruktar skall gå upp; och man tänker, att fransmännens rustningar kunna gälla. Italien, då de deri efter all rimlig beräkning endast afse de förvecklingar, som åter kunna uppstå med Preussen eller Tyskland. En fransman skulle säga, att det är det onda samvetet som vaknar hos italienarne. Det stora City-bladet är emellertid förvissadt derom, att Italien icke har något att . frukta af de franska rustningarne, hvilka hufvudsakligen afse en starkare försvarsställning. Hade grefven af Chambord blifvit Frankrikes beherskare, bade man möjligen kunnat tänka något ditåt, men händelserna 1870 hafva dock vändt så upp och ned på den fransyska politiken, att påfven och de italienska angelägenheterna fått sin plats i en mycket aflägsen bakgrund. För öfrigt ogillar Times fästningssystemet: man har ju sett, huru oerhörda kostnader slösades på Österrikes fästningslinier i Norra Italien och till hurn litet de gagnade. En del af de anslagna medlen afse dock ett kustförsvar genom torpedoes. men äfven detta