2— 2— FAF 2 2 22 ÅCn. Men dermed bör ju ock vara oss medgifvet, ja, ålagdt, att i hvarje särskildt sall granska, i hvad mån skaldens fantasi gjort hans politiska åsigter storak; och skulle vi anse nödigt att tillse äfven deras tillförlitlighet, bör ju icke heller det vara oss förment. Om det för öfrigt är en obestridlig sanning, att fantasier, inbillningskrasten, i någon mån ingår i all normal själsverksamhet af sagde slag, kan det icke falla oss in att förneka, det ju äfven politikern nödgas taga dess tjenst i anspråk vid bildandet af sina föreöotällningar. Men han måste dock förstå, att dess tjenst är misstänkt; han måste jemt vara på sin vakt, att den icke narrar honom att taga skenet för verklighet, att han icke af dess vexlande belysningar förledes se i sakorna hvad i dem icke finnes. Vi föreställa oss, att ingen historiker, ingen politiker vill med t. ex. Olaus Rudbeckius vedervåga att i sitt politiska tänkande låta sig föras blott eller företrädesvis af sin fantasi. Hvad än han kan inbilla sig sjelf, är dock säkert, att han dermed blir större fantast än politiker, och föga lär väl hjelpa, att han sett sakerna i stort, om han icke på samma gång sett dem riktigt. Huruvida Björnson gjort detta eller ej, hafva vi redan förut tillsett. Det återstår oss att granska den framställning, hans försvarares fantasi åstadkommit i H. T:s ledande artikel otvan uppgifne dag. Genom utdrag ur förtalet till romanen Den siste Athenaren söker den styrka, att alla menskliga varelser kunna hänföras till (antingen?) en österländsk och (eller?) en vesterländsh grundtyp; den påstår vidare, att nämda motsats är densamma, som af Björnson blifvit uppställd emellan katolicism och protestantism, att således den förra motsvarar den österländska och den senare den vesterländska grundtypen; den tillägger, att samma motsats eluter sig ock till romaniom och germanism; hvarjemte den elutligen i samma motsatsförhållande inpassar de reaktionäre och de liberale. Grunddreget, heter det derpå, i den österländska typen är den fromma undergifvenheten under de yttre magterna. I alla arterna af denna typ är det eåledes detta grunddrag, som skall återfionas. — Den vesterländska anden har deremot funnit att religionen och rätten och sanningen och skönheten strömma genom subjektet in i det objektiva; att de yttre magter, som i statens, kyrkans, vetenskapens, konstens gestalter träda menniskorna till möte, äro kött af hennes kött och anda af hennes anda, äro formade efter de oklara, mon klarnande mörsterbilder, som äro nedlaggde i subjektet sjelf och utgöra dess idåer, att således desse yttre magter äro behäftade med ofullkomlighet, hemfallna under subjektets dom och ämne för dess omgestaltningsförmåga; — denna typs grunddrag är derför utvecklingen. Denna skildring af grundolikheten emellen österoch vesterlandet stödjor sig på den uppfattning deraf, som är allmänt vedertagen och af forskningen godkänd. Vi ega ingonting att deromot anmärka; blott hafve vi tilllåtit oss att genom kursivering något starkare betona vissa ord i framställningen af den vesterländska åskådningen. Men nu kommer tillämpningen af de påståenden, vi anfört. Hela verldsutvecklingen, hela menniskoslägtet uppkonstrueras på tvenne linier; den liberale, germanen, protestanten och vesterländningen ställas på ena sidan — på den andra de reaktionäre, romanerne, katolikerne och österländningarne. Å ena cidan auktoriteten — myndigheten — vare sig å kyrkans, statens, eller andra magters sida, hvilken oinskränkt råder öfver den enskildes tanke, tro och verksamhet, ) på samma gång hon frikallar honom från allt eget ansvar ) såvida han blott iakttager den första at alla pligter: lydnaden; å den andra individens känsla af egen sjelfbestämmelserätt och eget ansvar med deraf följande kamp för sin frihet. Det tillägges vidare, att protestantismen var ett utbrott af den gamla germaniska frihetskänslan ) och att katolicismen är romansk, men protestantismen germanisk; det upprepas, att reaktionen — återgångssträfvandet till lydnaden såsom individens företa pligt med deraf följande absolut furstemyndighet ) — bar sitt ryggstöd i katolicismen liksom frihetsoch framåtsträfvandet utgör en ständigt sig utvecklande protestantiom. Det är mycket, det här, på en gång, myckot af dimmor och fantasier, mycket at Åstor politik. Grunddraget hos österländningen var ju emellertid den fromma undergifvenketen under de yttre magterna. Samma drag skall nu också återfinnas hos romanerne, katolikerne och de reaktionäre. Låtom oss då efterspana det. Vi söke det hos italionarae. Hos de gamle romarne, som fördrefvo sina konungar, och der plebejerna genom århundraden med sina folktribunor i spetsen stredo mot patriciernas yttre magt? Under medeltiden, då Italions städer bildade fria republiker, der det lägre borgerskapet reste sig mot det högre och gatans pöbel mot allt hvad som stod ofvan dem; der man i oupphörliga strider om den yttre magten förstörde hvarandra och sig sjelf? Under vår tid, då desse romaner förvärfvat sig full politisk frihet och som bäst äro i färd med att afskudda sig sista resterna af ett kyrkligt öfvervälde? — Eller hos spaniorerna? Gifver oss icke hvarje dag nya bevis på arten af deras fromma undergifvonhet — Eller hos fransmännen, desse revolutionens banrförare, som i alla tider — ställning, öppnades dörren sakta, och en gam— — — — —A-G-G0iW —U— ZUatFr— — — l — B s—— — —— —— — ——————