att tillintegöra den katolska kyrkan (motsägelse), och derför vill man först inverka på lärarne, genom dessa på barnen och genom dessa återigen på föräldrarne. Detta är så bekant i Rhenprovinsen, att sparfven sjunger derom på taket. Rhenlandet med dess ultramontana befolkning är dock äkta patriotisk. Det deltog beslutsamt i kriget mot Frankrike, emedan det icke ville bli fransyskt, utan vara tyskt. Furst Bismarck deremot har en gång förklarat, att ban icke fäste vigt vid om man måste afträda ett och annat distrikt vid venstra Rhenstranden, bl. a. Pfaltz till Frankrike. Jag vet det af officiela skrifter (anspelar på förre italienske ministern Lamarmoras bok). TIlvem är mest patriotisk, furst Bismarck eller vi Rhenländare. Furst Bismarck inträder nu i salen och, underrättad om Mallinckrodts beskyllning, skyndar att begära ordet. Man håller ett långt anförande, ur hvilket vi meddela dessa detaljer af intresse: Enligt hr. v. Mallinckrodt skulle jag hafva för den italienske generalen hafva antydtj minj afsigt att afträdag ett preussiskt distrikt vid Moselle och Saar. Jag måste i de kraftigaste ordalag förklara detta vara eaj lögnaktig uppfinning. Denna har M. naturligtvis icke gjort, men han borde likväl vara försigtigare med anförande af uppgifter, hvilka blifvit diktade i afsigt, att förtala en person och göra honom förhatlig. Ej en stafvelse deraf är sann: jag har aldrig lofvat någon att afträda ens en liten by, nej, icke en gång ett klöfverfält. Jag förklarar ännu en gång detta påstående för en djerf, tendentiös lögn, uppfunnen för att nedsvärta min person (lifligt bifali). Man bör icke förtala sin egen regering, Man har ett ordspråk om fogeln och hans bo, hvilket jag icke vill anföra, men propre är icke operationen. — Vid ett föregående sammanträde har man tillvitat mig inkonseqvenser. Man förehåller mig, att jag förut sagt, det ofelbarhetsdogmen som antagits afimillioner katoliker måste respekteras Detta är ännu min åsigt. Jag har också respe.kterat den. Har jag någonsin angripit den ? Bestrider man på något sätt eder tro? Vi hafva endast) dragit de slutledningar, som af den följa för vårt statslif och fäst uppmärksamheten på de svårigheter, i hvilka vårt statslif råkar, samt på nödvändigheten af att man bör draga trossaker så litet som möjligt in i statslifvet. Men tron aktar jag ju och skulle akta den, äfven om den utsträckte sig till förhållanden, hvilka skulle vara ännu mera fjerran ifrån mig cch andra evangelisska kristna. Huru detta således kan stå i motsägelse med hvad jag nyligen yttrat om en annan sak, begriper jag icke. Herrarne böra likväl icke tolka trons frihet så, som om den består i ett herravälde öfver annorledes troende och öfver staten. Vi fordra äfven oberoende för annorlunda troende och aktning för vår tro. Man bar vidare uppstält påståendet, att jag skulle år 1866 (vid kriget mot Österrike) såtit uppmana de ungerska och dalmatiska regementena till affall från Österrike. Det är helt enkelt osant. Dock känner man ju allmänt, att en ungersk legion bildats här af ungerska krigsfångar. Redan vid krigets utbrott gjordes oss i detta afseende anbud; jag tillbakavisade dem då, fastän det onekligen var ett tungt ansvar för en minister att tillbakavisa ett erbjudet bistånd i en kamp med ett så vapenstarkt rike som Österrike — de våra voro då ännu icke pröfvade —, isynnerhet då detta bistånd var enligt krigsrätten möjligt. Men eftersom jag alltid räknat på att-icke behöfva drifva förhållandena med Österriko derhän, att de skulle leda till en oförsonlig tvedrägt, — en öfvertygelse åt hvilken jag gaf uttryck för H. apostoliska Maj:t ända i det ögonblick, då våra trupper redan voro på marsch, ty jag gjorde då ännu förslag, hvilka lätt skulle kunnat leda till en öfververenskommelse i godo — har jag i början af kriget kraftigt tillbakavisat dessa anbud, och först i det ögonblick då kejear Napoleon efter slagtningen vid Sadowa telegrasiskt antydde sin afsigt att vilja intervenera, har jag sagt till mig sjelf; jag har gentemot mitt land ej mera rättighet att försmå något medel till försvar och krigförande, hvilket är krigsrättsligt tilllåtligt, emedan jag ville låta våra framgångar åter sättas i tvifvel genom Frankrikes uppträdande på scenen, Om än Frankrike då hade mycket få trupper, skulle likväl en ringa tillsats af franska trupper varit tillräcklig för att af de talrika sydtyska truppmassorna, hvilka lemna en särdeles godt, men icke organiseradt material, bilda en ganska god armå, hvilken skulle genast bragt oss i det läge, att nödgas betäcka Berlin och uppgifva alla våra framgångar i Österrike. Då har jag för nödvärns skull icke upprättat, utan tillåtit upprättandet af denna legion. Hvad ligger det nu för revolutionärt deri? Jag skulle till gårdagens talare vilja omvändt ställa spörsmålet: Om vi vore i krig med ett åter stärkt Frenkrike och de sydtyska tidningarnes upphetsningar fortforo, hvilka försvara samma sak som centrum och Germania, endast något plumpare, och hvilka ej desavouerats af sina allicrade på högra flygeln — och om då det fall skulle inträda, att af tyska medburgare eller tyska krigsfångar en päflig legion bildades i Frankrike, för att bistå Frankrike, skulle då hr v. Schorlemer (oppositionstalaren dagen förut) göra förebråelser mot den franske statsman, som begagnade den i den mycket svåra kampen mot Tyskland, skulle han beskylla den franske statsman, som stod i spetsen för angelägenheterna, kanske konung Henrik, grefve af Chambord, för revolutionärt uppförande, om han mottoge denna bjelp? Jag tror det ej. 3 Etter en anmärkning af Mallinckrodt, att ministerpresidenten godtyckligt afbrutit dagordningen genom sitt uppträdande och att han haft flere månader på sig för att vederlägga Lamarmoras uppgifter, erhölls åter ordet af furst Bismarck, som bl. a. yttrade detta: Den föreg. talaren har ett egendomligt sätt att draga sig ur åflären, så fort han ser, att skottlinien blir 2 Fänr och att endossera beskyllningarne på någon (Lamarmora), som föröfrigt hvarken är minipterpresident eller general, utan blott en privatman, hvilken, på ett otillåtligt sätt offentliggjort aktstycken, som under hans forna embetsmannaverksamhet kommit till hans kännedom — ett förfarande mot hvilket, enligt hvad man från italiensk sida meddelat mig på mina förtroliga förfrågningar, den italienska straftlagen ej har gällande kraft. Men just af denna anledning här man i. Italien funnit behofvet af en strafflag derför. Det förundrar mig icke, att den föreg. talaren heldre åberopar vitnesbördet af en fiende, än af fakta; en fiende är general Lamarmora, att döma af hela hans hållning och hans politik, och jag skulle rörande hans politik kunna skrifva vida: flere och oangenämare böcker, än han öfver min, om jag icke hyste motvilja för att indraga andra potenser och makter i sådana diskussioner. Om jag ville inlåta mig på vederläggning af allt hvad som tryckes emot. mig, då skulle ingen pressbyrå, ingen Welferfond vara tillräcklig. Då måste ett särbkilt ministerium bildas; blott för att läsa det. Och detta räknar jag till en ära för mig! I bela mitt under den europeiska politikens olika skiftningar förda politiska lif har den äran blifvit mig till de! att ha ganska många fiender. Jag är i pärvarande stund väl den djupast hatade personen här i landet, jag påstår detimed stolthet. Det glädde mig, att den föreg. tal. med en nick ville visa sin känsla af rättvisa emot mig. Efter ytterligare skarpa ordhugg mellan Bismarck och Mallinckrodt afslöts dock straxt derefter denna bittra debatt att litet mallan