än att de uteslöto påståendet, att hans berättelse icke kunde vara sann. En del af de deri berörda fakta erhöllo likväl snart en öfverraskande bekräftelse. Kranz hade aflagt sin ofvan omtalade berättelse d. 8 juli. Den 9 inställde sig hos ransakningsdomarne tvenne landstrykare, som öfverlemnade åtskilliga papper, hvilka de funnit i Northamptonshire på en hög at halm invid landsvägen. Dessa papper voro desamma som Kranz uppräknat bland de honom frånstulna, men hvilka icke funnits i paketet i Wegby prestgård. De utgjordes af ett konfirmationsbevis, en attest utfärdad af en jernvägstjensteman och en dagbok som den anklagade fört alltsedan sin afresa från hemmet. Deri omtalades hans resa till Hull, en resa till Liverpool, hvarest han sökte lägenhet att afgå till Amerika, hans afresa derifrån till London och hans vandring öfver Warrington till Leek i Staffordshire. Der afbröts dagboken plötsligt. Härur framgick åtminstone så mycket, att en del af den anklagades papper verkligen hade upphört att finnas i hans värjo. Det blef derigenom troligare, att det gått med hans öfriga papper på samma sätt. Den olycksbringånde tjensteboken hade härefter blifvit hopbunden i ett och samma paket med dokumenter tillhöriga en tredje person. Kranz försvarare bemödade sig att bevisa detta och isynnerhet få utredt, dels att brefvet från den tyska operasångerskan fredagen före mordet blifvit tillstäl at en person, som hvarken kunnat vara den anklagade eller den andre i Wegby sedde Lutlanningen, hans föregifne ledsagare, dels att det i Wegby fanna papperet med adresser och brefvet undertecknadt Adolf Mohn icke utvisade den anklagades handstil. Den senare punkten blef verkligen af sakkunnige afgjord till förmån för försvaret. Hvad åter den första punkten angick, så lyckades det åtmin