—— — — Bref från Stockholm. (Korrespondens till Göteborgs-Posten.) Stockholm d. 7 september. Om jag tager mig friheten delgifva er mina iakttagelser — från referentläktaren — rörande kyrkomötet, så bör ni alls icke befara att jag skall inlåta mig på de allvarliga kyrkliga frågor, som det tillkommer detta möte att behandla: dessa ligga helt och hållet öfver min port och jag skattar mig också lycklig att icke vara förpligtad att med dem taga någon befattning. Det är vid åtskilliga andra företeelser jag vill fästa mig. Inom kyrkomötets presterliga afdelning äro tjugotvå ledamöter de samma som vid det första mötet: endast åtta äro nyvalda. Deremot ibland lekmannaombuden visar sig omsättningen högst betydligt större: icke mindre än nitton af 30 äro nyvalda. Man kan äfven säga att på lekmannasidan äro alla samhällskategorier representerade. Der finnas statsmän, vetenskapsmän, jurister, militärer, affärsmän, landtmän — till och med två publicister. Måhända är dock det märkligast, att fastän inga restriktioner i afseende på valbarhet till lekmannaombud stadgats, hvadan dertill äfven den kan väljas som hvarken är fastighetsegare eller till staten skattar för inkomst af kapital eller arbete, så befinnes dock att af dessa tretio ombud äro åtminstone 27 valbara till Första kammaren, der några at dem också för det närvarande fungera. Otvifvelaktigt är emellertid att i atseende på dessa 30 ombud har vid de företagna valen ingen hänsyn tagits till deras materiela förmögenhet. Till kyrkomötets förhandlingar begagnas Andra kammarens samlingsrum, visserligen nu för stort med afseende på ledamöternas antal, men lokalen är särdeles lämplig och man kan ju med fullt skäl säga att de röra sig på folklig grund, och åtskilliga ledamöter intaga nu i god ro samma platser, der under riksdagarne statsråden sitta på de anklagades bänkå. I våningen ner under sitta statsrevisorerna fördjupade i sitt arbete, och då det börjar samtidigt med kyrkomötets, kunna tonerna af den vackra psalmen min gerning nådigt skåda — nedtränga till statsrevisorerna. Att erkebiskop Sundberg nu såsom kyrkomötets sjelfskrifne ordförande intager samma plats som han i egenskap af Andra kammarens talman innehatt vid sju riksdagar, och att han är densamme nu som då, torde ej behöfva särskilt framhållas. En så utpräglad karakter undergår inga förändringar till sitt skaplynne. Med samma kraftfulla vältalighet helsade han nu för första gången kyrkomötet, som han så många gånger tillförne helsat Andra kammaren. Om han någon gång nu skulle missäga sig och i stället för: behagar mötet besluta — yttrar: behagar kammaren besluta — så bevisar det blott, att han ännu har den senare i ett kärt minne. Den första motionen som vid innevarande möte väcktes — af hr P. Olsson från Melsingborg — afsåg att fullständigt diskussionsprotokoll under detta möte skulle föras. Så hade icke skett vid det föregående mötet, sannolikt endast af sparsamhetsskäl, ty hvarföre kyrkomötete förhandlingar skulle vara mindre tryck värda än kamrarnes torde vara svårt att uppgifva. Förslaget framkallade dock en temligen liflig diskussion och olika åsigter framställdes. Grefve Henning Hamilton icke blott biträdde motionen, utan fullständigade den så att mötets protokoll skulle bli likställda med kamrarnes. Flera ledamöter förenade sig om grefve Hamiltons förslag. Men öfverstelöjtnant v. Geijer ansåg, att om diskussionerna blefve stenografiskt antecknade och sedan fullständigt uppsatta kunde ganska lätt hända att åtskilliga talare dermed blefve mindre belåtna, hvarföre han trodde lämpligare vore om protokollisterna bemyndigades att med ledning at de förda protokollen sammandraga yttrandena så att endast hvarje talares tankar framställdes, men utan att det som han sagt ord för ord återgåtves. i Biskop Beckman uppträdde än mera bestämdt mot stadgandet om ovilkorlig skyldighet att tala till protokollet och mot den vidsträckta protokollsförändringen; den skulle medföra skyldigheten för hvarje talare att justera sina yttranden, och det innedure en ganska tung börda, som icke vore i kyrkomötesförfattoingen afsedd. Han ansåg för öfrigt att hvar och en ledamot egde rättighet sjelf bestämma om hans yttrande skulle i protokollet upptagas eller. icke. Hr Kolmodin var ej heller benägen för den vidlyftiga protokollstöringen, ehuru han medgaf att utau den blefve måhända talträngdheten större.