i åter hamnat i det egna hemmets trefna skygd. Afven våra egna infödingar ha återvändt, kritan har försvunnit från fönsterna och genom de af rika draperier skuggade, klart skinande rutorna blickar man in iden under sommarens lopp nyreparerade våningen med sina svällande kåsöser, förgyllningar, taflor och statyetter. Ljus i kronorna! Ja visst, säsongen är börjad och herrskapet ger i dag sin första middag... Snart tillhöra alla sommarens fröjder minnenas verld, fröjderna för dem, som endast roat sig, för dem, som vunnit hvad de sökt: helsan! och slutligen framför allt för dem, som dragit ut att söka stödet eller rankank ... Ö, säger Dalin, är ett på alla sidor kringflutot land. Men nog känna vi en säregen ö här i bugterna, hvilken kan göra anspråk på en ännu närmare beteckning, sålunda: ett på alla sidor kringflutet, förlofvadt land ! Georgios Konstantinos, den vandrande bilderboken, den konstrikt tatuerade albaniern, om hvilken så mycket ordats i våra tidningar, har nu anländt hit och låter sig se både af läkare och annat vetgirigt folk. Vi ha ännu ej varit i tillfälle att taga honom i betraktande, men af personer, som redan åtnjutit denna förmån, ha vi låtit oss berättas, att hvarje tanke på humbug försvinner, då man står framför denna i dubbel bemärkelse nakna verklighet, som utan tvifvel ej eger sitt motstycke. nägonstädes i verlden. Olika berättelser äro i omlopp rörande mannens härkomst och orsakerna till hans sällsamma tatuering. Ea viss lärd tidning i hufvudstaden påstod under hans vistande derstädes att berättelsen om bevekelsegrunderna till hans grymma bestraffaing skulle stå att läsa i röd skrift mellan de många figurerna: apor, tigrar, fåglar och krokodiler, på hans kropp, mea sagde tidning åtnöjde sig visligen med att inregistrera faktum utan att delgifva en häpen verld resultatet af den intressanta läsningen. Kanske stod der helt enkelt, att det var en afskydd recensent, som af sina vedersakare fått på huden! Ty nog finnes det mer än en bartist, som rentaf skulle vilja hudflänga de stackars recensenterna, om de finge. De stackars? Ja, de stackars, ty när har väl någonsin en recensent fått rätt, han må ha menat huru ärligt som helst. Klandrar han, så beskylles han genast för kitslighet, ötversitvteri eller gemenhet, berömmer han, så förkättras han af alla dem, som icke blifvit berömda. Ån är han för okunnig och då heter det, hvem i all verlden bryr sig om hvad han pjollrar, än för lärd och då går sången i denna tonart: ÅBevars hvad den der gör sig till, huru torrt, huru tråkigt! Än är han för ung och då gvärmar han för den eller den aktrisen och är alldeles för subjektiv, än för gammal och följaktligen motsatsen. Och den allra vanligaste sången både hos artisterna och publiken är till slut den: han må skritva hvad han behagar, vi spela ändå som vi vilja, och vi applådera när vi vilja! Följden har också, dessvärre, blitvit den att, goda recensioner äro en sällsynthet i vårt land och icke har gpolet blifvit bättre eller applåderna mera rättvisa för det! Det hör deremot icke till sällsyntheterna att i samma stad finna recensenter af rakt motsatta åsigter och under dylika omständigheter må man icke förtänka hvarken konstnärerna eller allmänheten, om de icke veta hvad de skola tro om opartiskheten och Åden omutliga rättvisan hos hrr recensenter. Sällan om ens någonsin ha vi dock funnit en så rörande enstämmighet i bedömandet, som det, hvilket tillfallit några resande artister, en sig så kallande musikoch konsertdirektör Israeli med två döttrar, som f. n. härja i landsorten efter att härstädes ha gifvit en konsert å frimurarelogen för summa — 12 personer. De ha samvetsgrannt hemsökt hvarje samhälle med rang, heder och värdighet af stad, öfverallt hållande sina inträdesafgifter i det oförskämdt höga priset af 1 rdr 50 öre och öfverallt skarpt snärtade af kritikens gissel. Men vartistorna ha låtsat om ingenting, de ha helt stilla skuddat stoftet af sina fötter och begifvit sig till en annan marknad, der biljettförsäljningen, liksom öfverallt annorstädes, bedrifvits sålunda, att de qvinliga medlemmarne af sällskapet gått ur hus i hus med en anteckningelista och derigenom lyckats få ihop en, i förhållande till valutan derför, särdeles god inkomst. I Sköfde, i Norrköping, i Oscarshamn och i Kalmar, öfverallt hvar de uppträdt, har resultatet varit detsamma, men allravärst blefvo de dock åtgåagna i Oscarshamns-Posten, hvilken yttrade sig så här: Hr Israelis föredrag på violin voro så smaklösa som möjligt, och vittnade mera om vunnen färdighet å instrumentet vid utförda slängpolskor å bondbröllop än verkligt studium. Konserten var för alla åhörarne ytterst pinsam, och några aflägsnade sig redan innan programmets 6 nummer voro uttörda: Under utförandet af sista numret, Åvariations brillantes iiber ein Thema aus der Oper la donna del Lago för violin, briljerade hr Israeli så, att han behagade tappa stråken i golfvet — men ej ens denna malör kunde frammana något lifligare intresse än ett vemodigt leende från stundens pinsamma intryck. Kalmare stad der finnes ingen qvast, heter det i visan, men recensenten i tidningen af samma namn hade i sin tur bundit ihop ett