Vi finna likväl hos honom följande ganska klara ch fullt afgörande uttalande i den verkliga tvisterägan, då han yttrar: beträffande sunden, som med varandra förbinda två fria haf och möjliggöra sjöarten på dessa, äro de stater, senom hvilkas landalären de löpa, hvarken berättigade att för sjöfatten tänga dem eller i dem up Dbära någon transitotull . 8. v., Ämen der paturtörbållandenå fordra att kun. iga lotsar anställas till sjöfartens underiättande i unden, är kuststaten, som ombesörjer dessa inrättingar, befogad att derför af de sjöfarande uppbära rsättning. Författaren medgifver således, att det ir kuststaten, och icke hvilken som helst, som skall ombesörja kunniga lotsars anställande och uppbära betalning derför. Iogen lärer väl då kunna bestrida itt i ett sund, sådant som Drogden, der båda stränderna tillböra Danmark, är detta land allena kuststat och följaktligen, enligt folkrätten tolkad af författaren sjelf, berättigadt ensamt ombesörja lotsningen, så vidt det ej genom traktaten afsagt sig en sålan rätt, hvilket i förevarande fall icke kunnat ledas i bevis, efter som de motsägande uttrycken i 1857 års traktat lemna frågan tvifvelaktig. Här har ju på intet sätt ifrågasatts att stänga det fria sundete, der uppbära tull eller på ringaste vis uppehålla eller förhindra den fria genomfarten. Sådant är tvärt om i samma traktat på det uttryckligaste förbjudet, och Danmark aktar sig nog att bryta deremot, då derigenom säkerligen prutester skulle framkallas icke blott från vår regering, utan äfven från andra länders. I Dagl Alleh:st sednaste artikel för den 26 aug. yttras: Men om Drogden icke vore en del af Öresund, så är det åtmiustone en del af Östersjön, och då onekligen Östersjön är ett fritt vatten, måste cck Drogden vara det och Sverige alltså redan på denna grund berättigadt att likasom alla andra stater begagna sig deraf för sin handel och sjöfartl.) Har då någon iträgasatt att hindra Sverige från begagnande af Drogden för sin handel och sjöfart?! Till sådana ytterligheter kommer man genom det ständiga förblandandet af de stora och allmänt kända reglerna för de fria hafven med den det här gäller, om lotsningsrätten i Drogden. Alldeles på samma sätt som Drogden, utgör äfven Kalmar-sund, en del af Östersjön, och Sverige skulle otvitve aktigt bryta mot den internationella rätten, om det t. ex. sökte stänga detta sund eller om det der upptoge transitotull; men vår uteslutande rätt till lotsning der lärer ingen kunna bestrida och ingen lärer heller påstå att Sverige genom upprätthållande af lotstvång derstädes hindrat andra stater att begagna sig deraf för sin handel och sjöfart. Om frågan i sin inskränkta omfattning underkastades en lugn och fördomsfri granskning, hade man troligen ej i en tidning, med Dagligt Allehandas anseende, fått läsa yttranden sådana som flera af dem man återfinner i det sist åberopade numret för d. 26 aug. Der står t. ex: Det är Sverige allena) som nu blifvit för sin sjosart uteslutet från tillgodonjutande af de rättigheter, som följa at den internationella och i formlig traktat ytterligare bekräftade grundsatsen om de fria vattuen. — Kort förut läses i samma artikel: Kan man väl med god logik påstå, att Öresund och Bälterna icke äro fria vatten (ingen har påstått detta) — att vissa delar af Öresund äro undantagna frän den internationella grundsatsen om det fria vattnet. — (detta har lika litet blifvit pästädt) — roch att hvad som är det mest öfverraskande — detta undantag hädanefter skall gälla allena sör Sverige. — Från hvilka rättigheter har då Sverige blifvit uteslutet, och detta allena bland nationerva? Ifall dermed menas lotsningen genom Drogden, och något annat kan väl ej dermed åsyftas, ta vi vederlägga det minst sagdt djerfva påståenuet genom hänvisning till deklarationen af d. 14 aug., der det uttryckligen står att — ehäda ländernas lotsar skola i hvarje fall åtnjuta samma rätt som den mest gynnade nations. Så länge detta är händelsen, bar väl omöjligen Sverige kunnat uppoffra något det ringaste af sin internationella rätt, ty dertill erfordrades att alla andra nationer på samma gång skulle samtycka till samma uppoffring för sin del. Iugen af de fördelar, 1857 års traktat tillförsäkrat oss, har heller blifvit upposfral, eftersom deklarationen, hvilken, vi upprepa det åter, uteslutande angår lolsnirgen, föreskrifver att stadgandena rörande kjotsväsendet i Öresund skola icke i något häuvseende strida mot de i traktaten intagna bestämmelser. Finnes då ringaste stöd för tidningens påstående i detta fall? Om icke, hoppas vi, att den återkallar en så till alla delar obetogud beskyllning. Artikeln är för öfrigt så rik på misstag och obefogade anklagelser, att man är färdig tro, att den flutit ur samma penna, som -statsmannens-. Såsom at någon vigt må dock här endast påpekas, att i det af förtauaren framställda exempel, då — ett fartyg utrustas från någon af våra Nordsjöhamnar till en bamn vid Östersjön och tager med sig en duglig svensk lots för långlotsning under resan-— torde ej behofva befaras någon at de olägenheter, författaren förutser, enär denne då blifver att betrakta såsom tillhörande fartygets besättning och i denna egenskap lärer kunna ostörd föra fartyget genom alla danska vatten. Till deras lugnande, som af allt larm i denna fråga blitvit oroade, tå vi slutligen ånyo påpeka, att samtliga sjömakter hafva här alldeles samma rätt och intressen att bevaka, som vi. Har vär rätt blifvit kränkt, är deras det äfven, ty enligt deklarationen at d. 14 aug. skola vi åtnjuta samma behandJing som den mest gynnade nation. Så länge intet lands regering börjat röra på sig, kunna vi således, om vi än skulle misstro vär egen, vara fullkomligt trygga att ej heller något våldförande skett hvarken at Öresunds-traktatens he gd eller de fria vattnens internationella rätt.