Vi genomvandra ännu ett par ohyggliga nästen, der nöden och lasten möta oss i all sin nakenhet, och komma slutligen in i en mörk skrubb, der en säng synes vara den enda möbeln. Vid fönstret sitter en 18:års yngling rökande på en kritpipa. Vid hans sida sitter ett par nakna småpysar, och i sängen ligga tre unga flickor, som nyligen blifvit konfirmerade. Den ena af dem — en flicka med långt svart hår och ett par spelande ögon — ligger framåtlutad; då hon reser på sig, ser man, att hon bredt ut håret öfver bröstet för att dölja, att klädningen fattas eller är öppen. De båda andra uppmanade henne emellertid att visa sig gBeådan hon var och detta med ett tonfall i rösten, som helt säkert skulle kommit den prestman, som nyligen konfirmerat dem, till att slå ihop händerna af fasa. Man kunde dock träffa på andra mindre motbjudande om än lika rörande grupper. I ett af rummen funno vi en gammal ful käring, omgifven af några snuskiga barn. Midt på golfvet stod en ung qvinna, klädd i en söndrig kjol och en simpel, stickad tröja. AÄr det er dotter? frågade vi värdinnan. Åb, gudbevars. visst inte, så vackra barn har jag inte, stackare! svarade hon. Nej, hon ä endast på besök, tillade hon, ty det ä så, att hon ä utan plats nu för tiden... hm... Den unga flickan stod med sänkt hufvud. Just som vi trädde in, hade hon gifvit oss ett halft blygt, haltt rörande ögonkast från sina bruna, vemodsfulla ögon; sedan bade hon hållit ögonlocken fast tillslutna, liksom hon på det sättet trodde sig kunna dölja sig sjelf eller åtminstone den rodnad, hvilken ailt starkare och starkare purprade hennes kinder. Vid gummans sista ord lyfte hon dock något på hufvudet, såg upp med en bedjande blick och sade sakta: Men .. jag tror nog jag får tjenst till nyår ... Derpå gick hon stilla bort till väggen, tog en klädning, som hängde der, satte sig vid fönstret och dolde sitt ansigte, under det hon brast i tårar. I denna ställning såg jag henne ännu, då dörren slöt gig mellan oss och henne.., Utanför en annan dörr stod en nedböjd qvinnoskepnad, iklädd en fattig mon renlig drägt. Då vi gingo förbi, frågade min följeslagare henne: Huru många barn är det nu, ni har? — Tolf, herre! — Vi gingo. Vet ni hvems dotter denna stackars qvinna är? sporde mig min ledsagare. ÅHennes far var en rik och ansedd man, men hennes make — som för öfrigt varit sängliggande hela det sista året — har dragit henne med sig nedåt — från Östergade och så småningom på olika ;mvägar till — Poder Madsens Gang! 0 h härmed sluta vi vår skildring af lnna postböld på vår vackra hufvudstad, as visa fäder nu ändtligen beslutat att med tt urattigt snitt skära bort den för alltid. läåtte nu blott operationen icke räcka alltför änge!