Samhällets Olycksbarnt, Köpenhamnsskizz af Paul Pry. Köpenhamn är som bekant för ögonblicket på mera än en punkt på väg att byta om utseende. När en främling om några år gästar vår hufvudstad, skall ban ej mera känna igen sig. Men isynnerhet är det två platser i Köpenhamn, som skola förekomma honom fallkomligt främmande: de nya promenaderna, som skola uppstå på de gamla vallarnes plate, och den eleganta gata, som kommer till att aflösa kloaken Peder Madsens Gang, då byggmästare Winbergs talangfulla plan till nedrifvande af denna eländiga gränd kommit till utförande, något som lyckligtvis icke kan dröja länge. Innan det Köpenhamn som går alldeles utplånats från jordytan, kunde man kanske ha lust till att följa mig på en liten utflygt dit. Välan! Vi vilja då aflägga ett besök i Peder Madsens Gang. Min följeslagare sade till mig: Det är bäst, att jag först visar er något af det minst upprörande, som här finnes, på det att ni icke må förundra er alltför mycket. Med dessa ord svängde han in genom en smal förstudörr, — aj då, der fick jag en stöt i hufvudet, så att det ordentligt gjorde ondt; och ändå hade jag bugat mig mycket djupt, innan jag trädde in. Ja, hette det, dessa dörrar äro icke afsedda för vanliga menniskor. För att komma igenom dem utan knuffar, måste man vara böjd af ett elände, som är mer eller mindre sjelfvålladt, sällan oförskyldt. Nu trefvade vi oss upp för en kort trappa, Som var så smal, att vi omöjligt kunde gå i bredd, hvarpå vi bultade på en dörr. Denna ledde in till ett slags kök, stort nog för två eller tre personer, om de stodo sida vid sida