pringa på dörren. Istället för alt röra hans jorta, hade bustrun endast ernått, att manven, så fort han kunde, sprang efter — en ooliskonstapel och bad denne taga både hustrun och byxorna med sig; han ville på nga vilkor ha någondera af dem i huset ängre. Från Köpenhamn akrifves, att den i Söndags, till förmån för de genom öfversvämningen lidande, i industripalatset gifna konserten var besökt af omkring 6000 åhörare, hvilka alldeles uppfyllde den rymliga byggnaden, och lemnade konserten en inkomst af c:a 12,000 rdr ev. I konserten deltogo flera olika sångföreningar; andra afdelningen utgjordes ensamt af den från utställningens öppnand? bekanta sostkantaten af prof. Gade, hvi ket stycke helsades med stormande bifall. Den k. familjen, som bevistade konserten, deltog i bifallet och komplimenterade kompositören, under hvars ledning hela konserten var ordnad. Vid densammas slut utbragtes ett lefve för kung Kristian och för drottning Lowse, ett annat för k. familjen och slutligen ett för prof. Gade. Ivkomsten af Fremtidens bazar till förmån för de öfversvämmade uppgick redan första dagen till omkr. 6000 rdr sv., hvadan det vill synas som att bazaren skall bli en ytterst vinstgitvande inkomstkälla för det goda ändamålet. Det har pu blifvit beslutadt, att Th. Steins vackra staty at Ludvig Holberg skall gjutas i bronz och uppställas framför den nya teaterbyggnaden såsom motstycke till Bissens staty at Öehlenschläger. Båda statyerna anbringas Anne Plads. -Nordisk Haandverkerog Industri-Tidende är namnet på en ny tidning, som fr. 0. m. denna månads början två gånger i veckan skall utkomma under redaktion af hr J, S. Trier. I sista häftet af tidskriften For Romantik og Historie skrifver H. P. Holst följande: ?Det är nu redan en god tid sedan målaren prof. Marstrand träffades af en olycka, hvilken djupt bedröfvade alla hans vänner och på ett hotande sätt hejdade honom midt i hans verksamhet. Ett sådant slag är dubbelt smärtsamt, då det förlamar en skapande kraft, som på konstens område bar måttat efter det högsta och största samt ofta har nått det. Detta var förhållandet med Marstrand och det är derföre ej underligt, att man allaredan med af vemod uppblandad glädje började att tänka tillbaka på, hvad och huru mycket, han hade uträttat, under det att hoppet om att få se honom uträtta ännu mera syntes bli allt svagare och svagare. Detta hopp har emellertid lyckligtvis redan blifvit en verklighet, och etter det, som nu föreligger, behöfver man ej längre tvifla på, alt Marstrand är återvunnen för konsten. Han har nemligen nyligen fullbordat ett nytt arbete, en holbergesk kompo. sition, som på det värdigaste sluter sig till det galleri af boldergska scener och situationer, som han redan har åstadkommit. Det är slutscenen i Ållenrik og Pernille, hvilken här har gifvit honom motivet till en af hans allralyckligaste kompositioner. Leander och Leonora knäboja i förgrunden och bedja haarandra om törlåtelse. Mina kära barn! Jag beder eder också båda om förlåtelse, säger Jeronimus, som står gråtande i förgrunden till venster. Pernille, som har märkt, att hennes utkorade endast är en Skovisk, och Henrik, som ser, att han låtit viga sig vid Åen Trap petös mörbulta hvarandra i mellan-planet till höger och den förståndige Leonard söker förgäfves att) skilja dem från hvarandra — det hela är så ypperligt tänkt, så fiot kändt och utmärkt uppfatuadt, att wan genast vid första ögonkastet ser, att man har den gamle Marstrand framför sig i ett af hans lyckligaste ögonblick. Den gråtande Jeronimus är en af dessa figurer, som straxt inpreglar sig i minnet till den grad, att man aldrig glömmer honom och något mera naivt och behagligt än de båda kuäböjande figurerna i förgrunden har Marstrand a drig komponerat. Det utstrålar från dessa båda figurer och meddelar sig till allt det öfriga ett skönhetsskimmer, hvilket just blott undantagsvis finnes hos Holberg, som man dersöre sallan bar öga för och som änvn mera sällan kommer till sin rätt. Det märkligaste med detta arbete är dock det sätt, hvarpå allt, som Holberg har velat och menat, här bar funnit sitt uttryck. Man kan ej kasta an blick på denna komposition utan att hela ecenen i alla sina detaljer ända till replikerna står litsletvande framför en. Finnes de. någonting som kan kallas ett återgifvande i anda och sanning, så är det denna Marätrands illustration at slutscenen i Henrik og Peruille. Kyrkolagskomiten har nu för någon tid åtekilts, och dess skårska ledsmötor, biskop Flensburg och dr Sjögren, hafva återvändt till Lund. Komitn lär dock åter skola sam: las ull ett sista sammanträde nästa vår föl att lägga sista handen vid det uppgjorda förslaget till ny kyrkolag, innan detta till rege Fförlamnaspå sotstycken, hvilka äro åtskilligt högre än det, hva: på Oehlenschläger nu thronar på i i ; i i i ö