och Thaliatheafer — voro redan stängda för sommaren, men af dramatiska prestationer fanns ändock, hvad qvantiteten beträffar, Gudi nog. Representationerna på de teatrar i Hamburg, som ännu voro öppna, hade en egendomlig färgläggning, som jag tror håller på att försvinna från Tysklands öfriga skådebanor. Bierdrickning och strumpstickning (denna sistnämnda sysselsättning uteslutande för det täcka könet, men den förstnämnda gemensam fir båda könen) äro nemligen oundgängliga attributer vid åskådandet. Tänk er då en gråtmild Kotzebuesk dram, i hvilken en aktris från hofteatern i Lippe-Detmold såsom Gast innehar hufvudrollen. medan ens qvinnlige granne än smuttar ur sin seidel, än säller en medkänslans tår öfver den Lippe-Detmoldska bjeltinnans lidanden och än stickar några maskor på sin strumpa — tänk er detta och ni får då en föreställning om den konstnjutning som på S:t Georgs Tivoliteater erbjuder sig för resenären. Jag tår erkänna att jag af detta profstycke ej fick höga begrepp om den dramatisks konstens ståndpunkt i Detmold. Men kellnern i Tivoliteatern hade nog ej heller höga tankar om min estetiska ständpunkt, der han stod och med ett sardoniskt smålöje betraktade mig, den ende seidellöse i denna bierdrickande församling. Man måste taga seden der man är, jag reqvirerade en seidel och fann verkligen att genom det förträffliga tyska ölet blef Kotzebues gamla sGuldkors ej så litet uppförgyldt. På -Central-IIalles teater uppträdde bl. a. med mycken framgång en komiker, hvars namn jag, otacksamt nog, förglömt. Isynnerhet egde en af honom föredragen sång Der Hausfreund förmåga att entusiasmera publiken. Nekas kan ej att han med en viss komisk verve utförde sin roll och synnerligast voro hans sortier, hvilka lifligt erinrade om den för Göteborgspubliken välbekante Burgess, effektfulla. Men innehållet i deesa kupletter var mer än lofligt slipprigt. Det väckte derför min förundran när jag säg de ärevördiga matronerna i mitt grannskap skänka stycket sitt högljudda bifall. De smuttade visserligen något djupare än annars ur sina bierglas, strumpstickorna gingo kanske sedan i något raskare takt än tillförene, men applådissemangsverktygen arbetade i kapp med deras herrars och mäns. Säkert är att i Sverige hade damerna i Filipstad hvisslat åt stycket och öfriga landsmanninnor förhållit sig tysta. På Hamburgs gator upptäcker man många anleten som förefalla bekanta. Man har sett dem förut, när expediternas vårflod brusar fram öfver vårt land. Jag fick tillfälligtvis vid ett table dhöte vara vittne till ett uppbyggligt samtal, i hvilket en äldre handelsresande gaf en yngre man, som nu skulle anträda sin första svenska resa, några taderliga förmaningar om huru han borde förhålla sig För att röna framgång i Sverige bör man vara g9 frech som möjligt, detta var summan af texten. Jag kände mig starkt frestad till att gripa in i konversationen, men höll mig tillbaka, och bra var det, ty annars hade jag gått miste om att få åböra de utmärkta förklaringar, som af den faderlige vännen lemnades åt den vetgirige angehende expediten öfver hvad som förstås med gästgifveriskjuts. Detta är en inrättning — så upplystes det — hvarigenom de resande, erkannerligen expediterna, ega att tvinga hvilken bonde som helst till att skjutsa sig. Skulle en sådan åsigt vara allmän i Tyskland, så förundrar det mig sannerligen ej att Kreuz-ZLeitung, efter hvad jag ser, så ifrigt åtager sig vårt landtmannaparti, dag ritterschaftliche und bänerliche Grundeigenthum, i dess strid mot det förtryckande Beamtenthum och städernas penningaristokratiska befolkning. rsväxten i Nordtyskland står sådan som den ej på många år det gjort. De la enburgska, mecklenburgska och brandenburgska nejder, genom hvilka jernbanan Hamburg-Berlin går, äro icke af naturen synnerligen frukibara, men den vexling af värme och fuktighet, som hittills under sommaren herrskat, har gifvit växtligheten en ovanlig drifkraft. Det varen Söndag jag gjorde denna färd och sabbaten till trots rådde på o. m. ett verksamt slotterlif på de flesta ställen. Himlen hotade med regn och man önskade få den rika grässkörden inbergad under tak. Äfven om jag ej vetat det genom hvad min reskarta hade att förtälja, skulle jag på den massa witzar;, som började förekomma i konversationen hafva märkt att jag nalkades Berlin, witzarnen hufvudstad. Isynnerhet från Nauen började korselden blifva liflig och kupens öfriga passagerare suto endast och lyssnade till den duell på Åwita, som derifrån utfördes af tvenne småhandlande, den ene israeli och den andre kristen, samt konkurrenter, såsom det tycktes, i sitt Geschält. Jeg torde ej behölva säga att i denna tornering israeliten icke drog det kortare strået, och publiken gat också opartiskt segraren sitt bifall tillkänna. Förundra er ej örver att denna sida sf Berlinerlifvet främst föll mig i ögonen. Den första bok, jag såg i ett boktönster här, var en afhandling at Kuno Fischer Ueber Wesen und Ursprung des Witzea och den första tidskriftsuppsats, som föll mig i händerna, handlade om Witzens betydelse inom det moderna lustspelet. Med äkta tysk grundlighet håller man pu på med att sätta denna tanke och talöfning i system; — så långt ha vi ännu ej drifvit det i Göteborg!