Louis Ratisbonne, en af Journal des Debats mest framstående redaktörer samt af den nuvarande undervisningsministern Jules Simon begåfvad med den inbringande och angenäma sinekuren af bibliotekarie i Fontainebleau, som med sin paraply midt på rue Faubourg Montmartre öfverföll hr Albert Rogat, redaktör i Pays och som i Figaro under pseudonymen Covielle skrifver små artiklar, hvilka mera utmärka sig för en ytterlig hätskhet än för någon större talang. Hr Ratisbonne hade der helt nyligen blifvit temligen illa åtgången, men som han är, åtminstone relativt, en fridens man och ej älskar blodsutgjutelse, så föredrog han en duell med paraply framför en duell på värja eller pistol. En polisbotjent måste skilja de begge motståndarne åt och föra dem till posten, hvarifrån man hade den försigtigheten att icke låta dem gå på samma gång. En liten polemik pågår för närvarande om hvilken som skall anses ha äran af att ha slagits bäst. Ratisbonne visar triumferande på att han slagit af sitt paraply. Det var bara derföro att paraplyn var gammal och dålig, svarar Rogat uppbyggligt. Under det att Paris haft dessa och andra saker att tala om, har nationalförsamlingen i Versailles efter sin ajournering återtagit sina sessioner, en händelse som man affekterar att här behandla en bagatelle. Versailles! mon Dieu! hvad rörer oss egentligen Versailles och landtjunkareförsamlingen derborta? Men medan man som bäst gjorde sig till med att visa denna affekterade liknöjdhet för allt hvad som hände och tilldrog sig i det aflägsna hörn af verlden som ligger en timmas väg från Paris, så kom, likasom en blixt från klar himmel, olycksbudskapet och slog ner: Thiers är illamående! Och nu blef genast annat ljud. Man lugnade sig icke förrän Bien public, som är presidenturens lifoch hustidning, kom ut på eftermiddagen och tröstande försäkrade, att presidenten endast var en smula fatigerad. Ty sådan är republiken här i Frankrike — en gtyrelseform hvars egentliga värde väl skulle ligga deruti att vara fullkomligt opersonlig! — att om Thiers får en snufva så känna alla menniskor den i sin näsa, och skulle en dag blodet i hans 76-åriga kropp rinna litet mindre lifligt än vanligt, så löper hela statsmaskineriet fara att stadna i brist på olja. Börsen föll (räntan står nui förbigående sagdt så lågt som midt under brinnande kriget, på 55), och det rådde en allmän oro. Nationalförsamlingen sjelf råkade i förlägenhet om diskussionsämnen, och efter en frånvaro af tjugotvå dygn hade den ingenting annat att taga till än ett lagförslag om fylleriet, en diskussion som nu räckt i två möten. Än lagen om armåns reorganisation, parlamentskommissionernas rapporter, supplementarkrediterna i budgeten och den ännu sväfvande frågan om beskattningsprinciperna? Allt detta får lemnas åsido tillsvidare, ty han sjelf vill deltaga i diskussionen och man kan ju ej veta huru länge snufvan kan komma att räcka. Man har slutligen kommit derhän att det skapats en konstitution för Frankrike, der pathologien synes vara för mer än politiken. Om ministrarne är det som de ej funnes till. Man har emellertid fått en ny handelsminister, stark protektionist och i allo tillgifven Thiers politik, hvarjemte den provisoriska sinansministern, hr de Goulard, blifvit utnämnd definitivt. Utnämningen har åtminstone icke i prossen väckt någon synnerlig uppmärksamhet. Det påbörjade inbördeskriget i Spanien följes med liflig uppmärksamhet och en stor mängd här vistande spaniorer ha lemnat Paris för att deltaga i striden på den ena eller andra sidan. Deremot är det osannt att general Cathelineau, den bekante legitimisten, skulle ha begifvit sig till don Carlos. På samma gång de franska auktoriteterna berömvärdt sökte hindra den spanska tronpretendenten från att tränga in öfver Pyrencerna, åsågo de deremot med orubbligt lugn, huru en annan pretendent utfärdade en lånesubskription i den öppet angifna afsigten att dermed börja krig mot en med Frankrike i vänskapligt förhållande stående makt och återeröfra sin krona. Denne fördrifne monark är Antonius Aurelius I, konung af Arauconien och Patagonien och f. d. skrifvare hos en notarie i Paris, för tilltället lefvande i Marseille, hvarest han i sin egen tidning ÅSydkorset förfäktar sina rättigheter. Han begär 200 millioner francs, men äfven de minsta bidrag mottagas med tacksamhet. Har ni lust att understödja H. M:ts eröfringsplaner? Han utlofvar hederliga premier. I afvaktan på återgäldandet af kapitalet, som också skall komma i sinom tid, kan man för 40 eller 50 francs få storkorset af H. M:ts orden, som bär samma namn som tidningen, för några hundra francs kan man få grefveeller till och med hertigtiteln och få sitt namn inskrifvet i den gamla patagoniska adelns gyllene bok. Det i mitt förra bref omtalade ryktet om kasserandet af domen i general Trochus pro