göres af on öfveringeniör (chefen), en under ingeniör, 10 distriktschefer och 577 brand karlar och deras rotmästare (officers); man skapet måste dock snart förökas, då stader oupphörligt utvidgas. Hela styrkan är inde. lad i kompanier (Engine Companies och Hool and Ladder Companies), af dessa bildas bataljonerna, hvilka åter äro fördelade på 3 brigader. Endast kårens egna bepröfvade män på tillåtelse att medverka under en eldsvåda och den omständigheten, att hvarje simpel brandkarl kan svinga sig upp till de högsta värdigheterna inom kåren gör att andan inom denna väl disciplinerade armå är mönstergiltig. Det heter i reglementet, att hvarken fördel, politisk trosbekännelse, nationalitet eller religion få utöfva inflytande derpå. Under årets lopp behöfver naturligtvis ej sällan kårens läkare att tillkallas, i det att många bli skadade eller sjuka af öfveransträngning, ja, somliga sätta till och med till lifvet vid utöfvandet af sitt vackra kall. När staden Newyork ser hos sig en gäst, som man särskildt vill visa någon uppmärksamhet, måste alltid en del af brandkåren paradera och borgrarne blicka då också alltid med berättigad stolthet på dessa egendomliga kompaniers manövrer. De uppskatta till sitt fulla värde den nytta, som kåren redan gjort och utbrista med ett slags lättande suck: En olycka sådan som den, hvilken öfvergick Chicago, kan svårligen träffa oss; dertill är staden för väl och solidt bygd, vår brandkår för stor och öfvad. Och vi som läsa denna intressanta skildring, vi medborgare i sjöoch stapelstaden Göteborg, kunna icke också vi med berättigad stolthet säga till hvarandra: Äfven vi ha en brandkår, som heter duga! Jo, visserligen, ty nästan allt, som här ofvan är beskrifvet, finnes hos oss, ehuru naturligtvis i mindre skala och hvad hurtighet, snabbhet i manövrerna, påpasslighet, djerfhet och mod i striden mot det rasande elementet beträffar, torde våra svenska firemen väl kunna mäta sig med de amerikanska. Hvad slutligen angår de beprisade telegraflodningarne, så är direktör S. Å. Schaar just för närvarande sysselsatt med anbringande af dylika alldeles efter otvan angifna system. hvadan den dag ingalunda är långt aflägsen då äfven våra gathörn skola erbjuda den lugnande anblicken af telegraflådor, från hvilka signal om utbruten eldsvåda ögonblickligen kan ges till hufvudstationen vid Gustaf Adolis torg. Vi kunna således sofva i ro på vårt öra, såvida det icke brinver i vår egen knut, och låta general Hallgren och hans tappra kompani tyst men säkert kämpa sina strider mot Åblodröd hanel; ldsvådornas romantik med sitt buller och bång, sina klämtningar, kanonader och trumpetfanfarer, är så godt som alldeles försvunnen, det är sannt, men är detta verkligen en örlust, så beklagas den troligen ej af några indra än gatpojkar, nattsvärmare och — eldsräådsreferenter!