från Utlandet. Det är redan någon tid sedan telegrafen förkunnade, att det gamla Antiochia, eller Antakieb, förstörts af en jordbäfning. Nu ingångna postunderrättelser skildra närmare den olycka, som sålunda åter hemsöktdenna på mensklighetens sköna minnen så rika jord. Antiochia var en gång Syriens metropol. Aassy-dalen omgifves der af en amfiteater af med cypresser, mulbärsträd och vinrankor bevuxna kullar, och den gamla heliga floden (Orontes ock kallad) omslingrar en ö mellan midt emot hvarandra liggande höjder. På denna ö lade Riblat de första grundstenarne till staden, som vid Medelhafvet, hvars kust låg omkring en mil derifrån, hade en ståtlig bamn fullt med rikt prydda skepp. Taurus och Libanon lyfte den friska hafsluften upp till staden, och Österns drottning hvilade der i angenäm skugga. På Riblat följde Seleucus Nicator som arkitekt, och Alexander den Store fann här redan en verldsstad efter den tidens begrepp. Då Pompejus höll sitt intåg der som segrare, omfattade Antiochia fyra olika städer, alla gemensamt omgifna af en jättemur, och det var då näst Rom den gladaste och yppigaste staden i det romerska riket, Asiens Paris, som hade den berömdaste teatern och den största circus i det då ännu knappast till en femtedel öppnade Orienten. IIär fanns äfven då en Dafnelund, till hvilken tusentals gjorde valltärder, såsom muhamedanerna ännu till Mekka, och ett Apollotempel, hvars ruiner ännu finnas qvar ungefär 177 geogr. mil utanför staden. Här firades praktfulla offerfester och fröjd och jubel skallade i de heliga lunderna under sång och dans. Detta var det gamla Antiochia, bebodt af en half million lefnadsglada menniskor; i besittning af olympiska spel och en förvånande arkitektonisk prakt — kortligen, det antika Paris. Här predikade senare Paulus och Barnabag evangeliet gentemot den nu skimrande hedendomen. Här erhöll Jesu lärjungar för första gången namnet kristna, hvilket namn var i denna på sin tids witzar och epigrammer rika stad en beteckning för gatpojkar. Då Antiochia stod på middagshöjden af sin glans, erhöll det sin första varning från modren jorden, fast dittills i menniskominne ingen drömt i den stora staden om, att icke jorden var den säkraste grunden. År 115, då Trajanus rastade der med sin här efter parthiska kriget, störtade plötsligt en jordbäfning en stor del af staden i ruiner, och imperatorn, sjelf sårad, kunde med knapp nöd rädda sig i den stora circus, för att icke dela det öde, som rent af söndermalde 200,000 innevånare. Sju gånger under loppet af 500 år upprepades hemsökelsen, och krönikan berättar, att 60,000 måste år 588 på samma sätt plikta med sina lif. Sedan dess har det sällan varit lugnt i jordens sköte ända tills sista tiden. Huru ofta Antiochia än hotas och förstöres, lockar det likväl genom sitt tjusande läge de bortskrämda innevånarne alltid tillbaka. Äfven krigets hemsökelser bröto ej denna trollmakt. Chosroe förstörde staden och massakrerade de i lyx och svärmeri förvekligade innevånarne, hvilka likväl åter förökades såsom sanden i hafvet och blefvo rika och lyckliga, tills Omar, den store kalifen, utplundrade dem. Efter honom kommo korsriddare, egyptier och turkar. Aleppo beröfvade det dess sjöfart; den breda af marmorkolonnader kantade jättegatan föll sönder, de gamla murarne blefvo ruiner, lämpliga boningar för schakaler, och i dag är äfven ÅBab Bulos, Pauli Port, en oformlig ruin. Det moderna Autakieh var blott en stor by i jemförelse med den gamla metropolen. Dess boningar lågo i oregelbundna grupper omkring ett dussin moskåer och en liten armenisk döme af den anspråkslösaste arkitekur. Den lilla staden med det stora namnet idkade handel med bomullsoch lervaror, silen och skinn, och den vann sin största ryktbarhet genom den oöfverträffliga beredningen af mischmisch, en marzipankonfekt, kokad äf aprikoser, som i stor mängd växa i dess oräkneliga trädgårdar. Antiochias marzipan är en modern upplaga af de olympiska gudarnes ambrosia, till hvilken de gamla innevånarne i Antiochia, såsom de försäkrade, räddat receptet. Våra dagars Antakieh låg midt i en för ula gemensam park. Tvenne årtusendens iska hade gjort marken fruktbärande. Antarieh räknade dock knappast 5000 själar, då ordbäfningarne d. 3, 9 och 11 April förstörde lltsamman. Såsom i alla österländska städer, vimlade det med barn i harems och i de arneniska alkoverna, och denna späda ungdom lef nu till största delen ihjälslagen. En tälttad har redan upprättats, och innevånarne unna, efter det staden nitton gånger förstörts, ikväl icke lemna denna Östorns Drottning, astän hon redan länge blott varit en tigerska.