dröja i fyra hela timmar, innan ceremonien började, tycktes likväl en och hvar ifrig efter att komma till sin plats. St. Paulskyrkan är bygde i form af ett. latinskt kors, dess större längd är omkring 500 fot och dess mindre 250. Ofvan den åttkantiga plats, som bildas genom föreningen afzskephet transepterna och koret hvälfver sig den ståtliga dömen. Allt hade gjorts ljust och gladt till festen, och karmosinrödt sammet mötte öfverallt ögat. Biskoparne och presterskapet upptogo hela koret, förutom den del deraf som var afsedd för sångarne. Medlemmarne at Underhuset hade infunnit sig temligen talrikt på de för dem anvisade platser, men Ötverhuset var ej så talrikt representeradt. Platsen till höger om den kungliga bänken var särskilt bestämd för distinguerade främlingar, af hvilka många buro praktfulla uniformer, gnistrande at juveler. Nonconformister syntes i alla delar af byggnaden. Citys aldermen (äldste) voro iklädda sina scharlakansröda rober. Kl. 11 voro de flesta sittplatserna upptagna, och slutligen slog timman för tågets ankomst. Från den nya orgeln, ett kolossalt verk, ljödo tonerna till en jubelhymn genom skeppet och flyglarne, tills slutligen trumpetskall hördes och det kungliga tåget inträdde precist kl. 1 under de vestra gallerierna samt styrde sina steg till den kungliga bänken, allt efter ett gammalt och något pompöst ceremoniel. Så fort drottningen satt sig, inleddes tacksägelsefesten af kören som räknade mer än 250 medlemmar och uppstämde Te Deum. besvaradt efter den allmänna Bönboken af kev. J. H. Coward, hvars klara röst ljöd full och stark genom byggnaden, i hvilken 13,000 personer sutto lyssnande under den fullständigaste tystnad. Den egentliga tacksägelsebönen hölls af erkebiskopen af Canterbury. Straxt efter kl. 2 var högtidligheten slut, tåget ordnade sig åter och orgeln spelade nationalhymnen. Kl. 2,20 rullade de första vagnarne ut på katedralens gård, men först kl. 4 lemnade de sista personerna det stora templet, efter det att de uppehållit sig der sedan kl. 8 f. m. Det kungliga tåget återvände samma väg det kommit till Buckinghamspalatset. Åtskilliga olyckshändelser inträffade naturligtvis. Nära Marlboroughpalatset var sålunda en läktare för 90 personer uppförd. Då tåget passerat, trängde folkmassan sig emot densamma, och hela läktaren föll ned, så att flere personer blefvo illa skadade. Ett tjogtal unga män och pojkar, som ville se tåget, hade klättrat upp i en stor alm i S:t Jamesparken. De togo alla plats på em stor gren, som plötligt bräcktes, så att de föllo till marken och flere blefvo illa skadade. I trängseln blef ett nio års barn förfärligt krossadt, så att det dog. På aftonen voro alla de större gatorna i City och Westend fulla med folkskaror, hvilka begifvit sig ut för att bese illuminationen. Denna synes mest ha utgjorts af alla möjliga slags festoner och dekorationer af gas. Praktfullast var Mansion-House, S:t Paulskyrkan samt triumfbågarne vid foten af LudgateHill och i Regentcircus vid Oxfordstreet. Inga vagnar fingo köra på de illuminerade gatorna i City, alla måste der gå till fots. En massa olyckshändelser, flera af svårare beskaffenhet, inträffade naturligtvis under illuminationen. Times för i Onsdags morse, som redan då innebåller en beskrifning på ej mindre än 25 tätt tryckta spalter öfver festen, meddelar naturligtvis äfven de mest detaljerade beskrifningar öfver de dekorativa tillrustningarne vid de gator tåget passerade till och ifrån S:t Paulskyrkan. Den förnämsta utstyrseln synes ha slösats på Ludgate-Hill och Fleetstreet, för hvilkas prydande med flaggstänger och äreportar vi redan för några dagar sedan lemnat en kort redogörelse.