egen person vaka öfver jordbruket jemte förvaltningen i allmänhet, och ehuru mr Womersley ej hade stor erfarenhet i jordbruksangelägenheter, var han dock så praktisk af naturen att ban snart inhemtade de nödiga elementära detaljerna och erfor stort nöje af att följa gången af de förändringar som utfördes på godset. Den lycka som helt oväntadt träffat honom och den sysselsättning han fått gjorde honom mycket vänligare och mindre kinkig mot Ellen än han fordom varit. Han hade med mindre förargelse hört hennes ständiga tal om Frank Scorrier och hade några gånger untydt att Frark just vore en man som, med understöd af en hustrus penningar och anseende, skulle kunna intaga en ganska respektabel plats i grefskapet. Det behöfver knappt anmärkas att sådana yttranden voro högst välkomna för Ellens öron. Hon hade en gång varit rädd för att hennes förändrade utsigter skulle, i stället för att tillföra henne den lycka som hon mest önskade, hennes förening med Frank, föranleda hennes onkel till att påyrka ett mera förmånligt parti för henne och att hon sloge upp sin förlofning med Frank. Men lyckan hade, som sagdt är, utöfvat ett mildrande inflytande på den gamle mannens sinnelag, och han hade ej blott upphört att motsätta sig hennes önskningar rörande det vigtiga målet för hennes lif, utan försökte i alla afseenden att göra detta lif mera angenämt för henne och lät henne få sin vilja fram i allt som specielt låg henne om hjertat. — Jag måste erkänna att du i allmänhet visar ett