balken angående företrädesrätt till betalning ur lös ant; P.ränggende förhöjning i visst fall af den vid bränvinsutförsel till utrikes ort medgifna godtgörelse för erlagd tillverkningsafgift, och Om anvisande af anslag till reseunderstöd för besökande af internationella expositionen i Wien år 1873 jemte andra dermed sammanhängande behof. I Första kammaren sysselsatte man sig hufvudsakligen med Andra kammarens inbjudning att deltaga i beslutet om tillsättande af ett särskilt utskott för behandling af frågor rörande kommunallagarne m. m. Denna afslogs på yrkande af hr ven Ehrenheim, som erinrade, att lagutskottet vid innevarande riksdag ej hade erhållit och ej heller hade att vänta några k. propositioner om genomgående lagreformer och derför borde ega tillfälle att behandla hår i fråga varande ärenden. Hr Hasselrot framhöll, utan att likväl motsätta sig det framställda yrkandet om afslag, lämpligheten af ett särskildt utskott för behandling af kommunallagarne. — Utan diskussion godkändes lagutskottets afstyrkande af väckta förslag om tillägg till kap. 9 5 1 Ärfdabalken om särskilda bestämmelser i fråga om böter för oloflig bränvinsförsäljning; om afskrifning eller aflösning af frälseränta samt bankoutskottets memorial om afskrifning ur diskontoch lånekontorets räkenskaper af åtskilliga kapitaloch öfverräntefordringar. . I Andre kammaren uppstod en utförlig och delvis hetsig diskussion med anledning af hr R. Carlens motion om statsrådets omorganisation. Ordet begärdes först af hr Sjöberg, som i ett längre anförande framstälde åtskilliga anmärkningar mot de af motionären föreslagna bestämmelserna. Lika med denne ansåg väl hr Sjöberg, att flere förändringar fordrades i nu varande statsrådsorganisation; men till en början kunde han ej gilla den utgångspunkt motionären valt, eller behofvet af förberedande åtgärder för det parlamentariska styrelsesättets införande i vårt land. Han protesterade nämligen mot det påståendet, att ett så beskaffadt styrelsesätt redan skulle finnas hos oss, och anförde som bevis derpå en nyligen inträffad, af alla känd händelse. I andra länder, der det parlamentariska styrelsesättet vore adopteradt, hade detta ej skett genom någon lagstiftning, utan småningom och på historisk grund samt i den mån representationen lärt känna sin makt och gjort sig deraf värdig, . Vidare instämde tal. med motionären deri, att något måste göras för att minska den stora mängd af göromål, at hvilka några departementschefer vore ötverhopade, men beträffande besvärsmålens afskiljande från konseljens behandling erinrade han om den märkliga enighet, hvarmed begge kamrarna hade omfattat det förslag till administrationens förändring, som af 1868 års särskilda utskott blifvit framlagdt. Då uttalade riksdagen den meningen, att de rent rättsliga frågorna och sådana som vore af blandad judiciel och administrativ natur borde öfverflyttas till bögsta domstolen. Väl vore det sant, att den ekonomiska lagstiftningen för det närvarande måste taga hävsyn till tillfälliga förhållanden och rätta sig efter skifiningarna ij den industriella verksamheten, men detta skulle snart komma att upphöra och denna del af lagstiftningen byggas på allmänt giltiga grundsatser, i samma mån som näringarna befriades från det tvång, hvari de hållits. Tal. höll således på den satsen, att en del ärenden borde skiljas från statsrådet och öfverlemnas till högsta domstolen. Ett särskildt skäl, hvarför ban önskade detta, vore, att det förefölle honom mindre lämpligt, att frågor rörande enskildes rätt behandlades af personer, som endast vore beroende af konungens nåd. Innan tal. fäste uppmärksamheten på denna omständighet, förutskickade han dock den anmärkningen, att konungens nu varande rådgifvare lika väl som deras företrädare haft fullkomligt fria händer och att alla till K. M. hänskjutna mål blifvit samvetsgrant behandlade. Derefter vände sig tal. mot det af motionären uttalade behofvet för dem, som skola leda våra öden, att, ostörda af sådana bestyr, som kunna fullgöras lika bra af andra än statsmän, såsom verkliga sådana kunna egna sina krafter mera uteslutande åt de stora frågorna. Han ansåg det nämligen ej vara nyttigt att uppsöka politiska flanörer för att handhafva våra vare sig yttre eller inre angelägenheter. Ty hvad de förra beträffade, trodde han, att vår utrikes politik vore en gång för alla bestämd och att våra intressen och tillgångar anvisade oss den plats, vi gent emot främmande makter hade att iakttaga, och hvad vidare våra inre förhållanden anginge, så funnes visserligen mycket att göra, men hvad som gjordes måste af representationen smältas, och dertill fordrades, såsom erfarenheten visat, tid. Tal. kunde derför ej. lägga någon så uteslutande stor vigt vid behofvet af att endast få till rådgifvare s. k. statsmän, ty för att vara en sådan, fordrades ej blott att inför representationen kunna hålla vackra tal, utan äfren kännedom om affärerna, och en sådan kunde ej vinnas utan erfarenhet i administrativa värf och insigt i detaljerna. Sedan tal. framställt åtskilliga andra anmärkningar mot det framlagda förslaget, såsom att kamrarnes nuvarande arbetsordning lade hinder i vägen för införande af en ministerstyrelse, att bestämmelser saknades, huru förbållas skulle vid tillfällen, då styrelsen skulle föras af en tillförordnad regering, om ledamöter af statsrådskonseljen då skulle inkalJas att taga säte i ministerkonseljen o. s. v., omnämnde han i korthet ett förslag i fråga om besvärsmålens skiljande från statsrådet, hvilket enligt hans åsigt vore det enda, som för det närvarande hade utsigt att vinna begge statsmakternas samtycke och som derjemte vore egnadt att bilda en lämpli öfvergång till ett mera omfattande. Detta besto uti att till undvikande af vigtiga rättsfrågors afgörande af en enda person låta vissa af så deskaffade mål afgöras kollegialt af personer med domareansvar. Den andre talaren i ordningen var grefve Sparre. Han ingick ej i någon granskning af det i fråga varande förslaget, hvilket enligt hans förmenande vore vötver allt beröm och hvilket han, hoppades skola vinna ej blott denna och nästa riksdags bifall, utan äfven K. M:ts sanktion. Han prisade kammaren lycklig derför, att den inom sig egde en man, som kunnat framlägga ett förslag, hvartill annars skulle fordrats äratals arbete af komitter och regeringen. Grefve Sparres ironiska och hånfulla ord bemöttes ganska allvarsamt af motionären hr Carlen, som nu begärde ordet. Derefter öfvergick hr C. till att bemöta den förste talarens anmärkningar. Han vidhöll den i motiveringen af motionen uttalade åsigt, att det parlamentariska styrelsesättet vore infördt i värt land, och åberopade till stöd för sitt påstående ej blott den omständigheten, att representationen redan tagit sig en sådan makt, som endast vore förenlig med ett dylikt styrelsesätt, utan äfven att regeringen accepterat detsamma, hvarom bland annat den efter sista riksdagen inträffade ministerkrisen bure vittne. Då behofvet af det parlamentariska styrelsesättet således redan ingått i folkets medvetande, måste det genomföras, men detta kunde ej låta sig göra under nu varande statsorganisation, hvarför tal. sökt, så vidt han förmått. föreslå sådana ändringar, som kunde leda till målet. Återstoden af anförandet utgjordes af genmälen på de öfriga anmärkningar, som af hr Sjöberg blifvit framställda. Derefter begärdes ordet af frih. Gripenstedt. Han upprepade sitt vid 1868 års riksdag under behandlingen af frågan om administrationens förändring 1.1. 3J . Rs AA