ligen. Misslyckades han denna afton, misslyckades han för alltid. — Kommer han? frågade Clarissa något oroligt. Det låg någonting ominöst i tystnaden och frånvaron af allt tecken till lif, utom George Fairfaxes närvaro. — Ej genast. Blif ej orolig, sade han hastigt då Clarissa reste sig upp med skrämd min. Det är ingenting verkligen farligt, endast förhållanden som jag ansett det bäst att varsamt meddela er. Men jag fruktar att jag är alltför oskicklig för att kunna göra det på ett passande sätt. Saken är den att er bror har lemnat Paris. — Lemnat Paris! — Ja, blott för ett par timmar sedan. — Mr Fairfax omtalade derefter huru det hängde tillsammans med Austins afresa, men nämnde ej ett ord om det bref han fått att framlemna. Denna nyhet var ett hårdt slag för Clarissa. Hon kom mycket väl ibåg hvad hennes bror sagt henno om sannolikheten af att han skulle bli nödsakad lemna Paris. Det var således tillkommit någon ny skamlig affär som förjagat honom från den stad han älskade — den stad i hvilken hans talanger förvärfvat honom ett namn som snart kunde ha vuxit till rykte om han blott varit en visare och bättre man. Hon lyssnade till George Fairfax under tystnad med hufvudet nedböjdt af blygsel. Den man som omtalades var ju hennes bror, och hon älskade honom så innerligt. — Vet ni hvart de ha rest? frågade hon slutligen. — Till Brässel. Han kan utan tvifvel slå sig mycket bra ut der, om han blott vill hålla sig stadig — vända ryggen åt sådana farliga sällskaper som han hittills så gerna sökt och redligt arbeta sin konst. Det är en plats der de kunna lefva mycket billigare än här. — Jag är djupt bedröfvad öfver att de rest utan ett ord till afsked. Det måste ha blifvit mycket hastigt beslutadt. — Ja. Jag tror att nödvändigheten för afresan upp: