som man bör beträda, Det upphäfde spanmåislagarne — men först sedan det höjt sitt jordbruk till en sådan intensitet att detta blef hvarje annat lands jordbruk öfvermäktigt; det afskaffade navigationslagarne — men först då, när dess handelsflotta hunnit en sådan utveckling att öfriga nationers flottor ej vidare kunde täfla med densamma. När England under protektivsystemets skydd nått den höjdpunkt, det åsyftat, då lät det den numera onyttiga formen falla, för att härigenom förmå andra stater, för hvilka dock förutsättningarne voro olika, till efterhärmning. Det är ur synpunkten af arbetet, synnerligast det nationella arbetet, som den nyamerikanska skolan drager i härnad emot det system, hvilket hela den öfriga ekonomiska vetenskapen uppställt. Den anser arbetskrafter onödigtvis förspillas, när t. ex. under nuvarande förhållanden ett land utskeppar sina produkter i mindre förädlad form än det kunnat göra, emedan det plus i transportkostnad som föranledes af varornas råa oförädlade skick icke motsvaras af någon som helst fördel eps ur allmänt ekonomisk synpunkt. Visserligen tror skolan att om dess Åproduktionscentra komma till stånd, så att hvarje land blir säte för en mångfald af olika industrier, äfven produkternas summa skall ökas. Men tviflarne härå anser den sig i allt fall kunna värfva till anhängare genom att fästa deras uppmärksamhet på den orättvisa, som förmenas förefinnas i den nuv. arbetsfördelningen mellan nationerna. England sträfvar alltmera att blifva hela verldens industriella verkstad; det syftar att tillvälla sig hela förädlingsarbetet, hänvisande de öfriga folken hufvudsakligen till arbete å råämnenas anskaffande. Det förra arbetet understödes i allt större omfattning af maskiner, blir derigenom mera produktivt och tillåter arbetsklasserna att föra ett mindre hårdt, åt intellektuella sysselsättningar mera egnadt lefnadssätt. Det senare slaget af arbete, råämnesproduktionen, är i allt motsatsen härtill -— och likväl skulle det vara just detta, som komme att tillhöra alla öfriga nationer, utom England, om det nu antagna frihandelssystemet blefve allmänt gållande. Vi ha härmed antydt åtminstone ett par bland grundsatserna i det system, hvilket utgör den enda vetenskapliga form, hvarunder protektionismen nu för tiden framträder. I detta ingår visserligen en skarp skilnad mellan inländskt och utländskt — det vore ej protektionism annars — och särskilt tycker man sig i åsigterna kunna spåra amerikanarens glödande hat till England. Men man fördömer ej det utländska derför att det är utländskt; man stöder sin åsigt på grunder och skäl, och hufvudskälet skulle, såsom vi nämnt, ligga i omtanken om det inländska arbetet. Frågar man sig nu, huruvida ett så beskaffadt system bör förhålla sig fientligt d. v. s. protektivt gent emot det slags import från utlandet, som ett i främmande mynt upptaget lån är — så tro vi att svaret måste utfalla annorlunda än hvad våra svenska protektionister förmena, hvilka med all makt bekämpa den åsigt, som äfven vi dela, att vid anskafsandet af kapital för våra föreslagna stora dels offentliga dels enskilta industriföretag också den utländska penningmarknadens biträde bör anlitas. Ty grunden tör protektionismen skulle ju vara skydd för arbetet. Man vill genom densamma hindra utlandet från att sätta sig i besittning af produktionsgrenar, hvilka man förmenar lika väl kunna tillhöra hemlandet, och man tror sig härigenom hafva försäkrat de inhemska arbetskrafterna om tillfälle till användning. Men med penningen, den från utlandet importerade penningen, förhåller det sig annorlunda. Här kan ingen gerna föreställa sig att med denna införes ett belopp af utländska arbetskrafter, hvilka utestänga ett motsvarande qvantum at inhemska arbetskrafter från att komma till användning. Penningen är tvärtom det kraftigaste kugghjulet i arbetets maskineri; när den förökas, så ökas ock arbetet och arbetstillfällena. Ville man ställa sig på en trång protektionistisk ståndpunkt, så borde man ju till och med glädjas, ty när man lånar utlandets penningar förminskar man ju en af de vigtigaste faktorerna i dess produktionskrafter och lägger i stället det undandragna såsom vinst till sina egna. Den fråga, vi senast behandlat, är at betydande vigt just i närvarande ögonblick. De goda åren ha förskaffat vårt land ett kapitalöfverskott, hvars befintlighet är obestridlig, om ock dess belopp något öfverskattas. Med glädje finner man att företagsamheten är beredd att använda detta på det sätt, som det bör användas, till industriella anläggningar, hvilka i en framtid säkerligen skola mångfaldiga afkomsten af vigtiga näringar. Men en fara förefinnes härvid, den nemligen att man kan gå till ytterlighet. Det är alltid betönkligt att binda för mycket af sitt rörelsekapi