Litteratur. vinterblommor at G. II. Mellin. Stockholm, Albert Bonnier. Det fanns en tid, då vårt lands allmänhet till hvarje jul hade att vänta sig en efter då rådande anspråk prydligt utstyrd liten bok, som var kärkommenjöfverallt och, liksom hyaciothen i Februari, spred ett lefvande doft omkring sig inom familjekretsarne. Den boken var G. II. Mellins Vinterblommor, ett slags förbindelselänk mellan Atterboms Poetisk IKalender och solkkalendrarne. Dessa Vinterblommor utgjordes merändels af en täck bukett af dikter, följda af någon af dessa små historiska noveller, i hvilka Mellin äonn i dag står oupphunnen. Detta var under åren 1831—45, då Mellin stod, på höjden af sin för en synnerligt alstringsrik verksamhet utmärkta törsattarbana. Men nu till 1871 års jul, då enart 70 års vintrar snöat skaldeus hjessa, nu bjuder han oss åter en liten trisk och doftande bukett af Vinterblommor, denna gång knuten ensamt af honom sjelf och endast bestående af versformade dikter. Ilelt visst skall man med glädje helsa och emottaga buketten, hvilken bringar i erinring flydda tider, då, sanningen kräfver erkännandet, sullare och rikare toner ljöno inom svenska sångens verld, än nu är fallet. Dessa Mellins nya dikter förråda i intet fall, att de äro framsprungna genom den åldriges grepp i lyran. De äro friska och kraftiga som irots någon ungdomsdikt; men de vittna äfven om, att skalden har Phantasus i tukt. De äro ej några lyriska utgjutelser, utan snarare små noveller i versform, opiska dikter i Ufligt berättande ton, och skalden