förflutna veckan i Stockholm var helt och häl let Björnstjerne Björnsons. Ni har sjelf erfarit den beundransvärd: makt som han eger att med sina glödandskildringar, sina genialiska improvisationer fängsla åhörarne och rycka dem med sig. Så som han har ingen här tilllörne uppträdt. Då andra föreläsare eller föredragare upp träda här, förefalla de så ödmjuka, nästan be klämda; de väga hvarje ord på guldvigt; de afhålla sig strängt från hvarje rörelse son kan vittna om en högre lifaktighet; det före faller som såge de i hvarje åhörare, till och med bland damerna som ifrigt arbeta med virknålen eller strumpstickorna, en oblidkelig recensent, anseende sin ovilkorliga förpligtelse vara, visserligen att intressera sina åhörare och gifva dem tull valuta för entröafgiften, men tillika att icke rubba deras normala sinnesro. Hr Björnson är deremot ifrån det första ögonblicket han uppträder i katedern den djerfvaste i hela salen, han är ömtålig för hvarje buller, han fordrar att icke blifva störd af de entusiasmerade, han vägor ej sina ord, de framslungas med en öfverväldigande kraft och äfven hans rörelser vittna om att det är en vulkan som sjuder inom honom. Första aftonen afbröt han sitt föredrag, när det fortgått en timma. Han tyckte sig ha blifvit hes. Vi tyckte det icke, men vi hade ej ordet. Ingen knotade, men jag vill beklaga den af våra egna föreläsare, som för heshet eller dylikt vågade sluta 1 timma för tidigt. Det är otvifvelaktigt att hr Björnson skulle kunnat uppträda ändå flera gånger än han nu gjorde, och att tilloppet af åhörare skulle blifvit lika stort; men han är en försigtig man, som nöjer sig med den hänförelse han redan uppväckt. Vid afslutandet af sitt eista söredrag kastade han en blick på Norges politiska förhållanden — en stor blick. Han försäkrade att den politiska strid som nu föres i Norge mellan byråkratien och bondeelementet icke innebär några faror. Det märkligaste i hans uttalanden var tvifvelsutan den stora vördnad han ådagalade för Sören Jaabok, som han tog i försvar; han var icke någon fiende till den högre bildningen, han var sjelf et stykke av en lerd Mand och hade i storthinget röstat för anslagen till universitetet. Men huru detta låter förena sig med Jaabeeks i den afhonom utgifna Folketidendoframställda åsigter riktade mot all högre bildning, bekostad af staten, är icke lätt att fatta. IIr Björnson vidrörde icke heller Jaabaks publicistiska verksamhet. Shakespeares Vintersaga har endast två gånger uppförts på k. teatern, och det har gått med den som med många andra klassiska verk; man har längtat efter den, men den har ej slagit riktigt an. Man griper då till utvägen att finna orsaken dertill i bearbetningen, delvis ock i utförandet. Man vill eller törs icke säga rent ut, att så ytterst få af. de klassiska dramatiska konstverken icke precis öfverensstämma med vår tids smak. Fru Hellberg, som debuterade såsom Paulina, har nästanblifvit afrättad för sitt spel. Att i sjelfva rollen ligger en öfverdrift, tages ej med i räkningen; ingen nu tillhörande den svenska scenen skulle löst problemet bättre. Detta togs ej heller i betraktande. Fru Hellberg hade instuderat rollen för en qvinlig artist, hvars högdramatiska begåfning af konstkännarne icke med nog beröm kan omordas; men denna pikanta omständighet måtte icke af de stränga domrarne varit känd. Jag tager mig friheten spå, att då Vintersagan gitves härnäst, dömes fru Hellberg blidare. Den högre domarekårens i vårt land nestor, hofrättsrädet II. M. Munthe, har nyligen vid nära 73 års ålder, sedan han tillbringat 50 år i statens tjenst och nära 30 år såsom hofrättsråd i Svea hofrätt, tagit afsked, ehuru innu fullkomligt lefnadsfrisk. Mindre kändt orde vara att denne man, som alltid pligttrozet utöfvat sitt domarekall, varit en skicklig musiker, lange en af IIarmoniska sällskapets belare och den som först med välvilja omsatade och i sin familj införde Jenny Lind, hvars flårer han med omsorg har skött och hvars ådgifvare i de många välgörenhetsverk hon itöfvat, han varit och ännu är, äfven sedan lon frejdado sångerskan bosatt sig i utlandet. Det ovanliga förhällandet har inträffat att edan två ordinarie fullmäktige i riksgäldskonoret med döden afgått, hafva de begge supleanterna, anditören Gripensvärd och grossandl. G. Roth, förklarat sig hindrade aft som allmäktige fungera. Det är lyckligtvis icke f någon vidare vigt att fullmäktige ej äro illtaliga. Riksgäldskontoret nästan dränkes f sin rika penningetillgång och har nu kunat höja priset på de svenska femprocentsbligationerna till 101 74. Riksbanken har äfen ötverflöd på pengar, och om det är der;ro eller af någon annan orsak vet jag icke, en i höst nödgades fullmäktige vidtaga samda åtgärd som 1856, då penningetillgången 0 2 . 3 — — — Mo —— ÖO — — — — ee —