byggnader och andra ålgärder — utgifter som icke varit behöfliga och ej blifvit fruktbärande — så är det lätt förklarligt hvarföre det stora etablissementet endast lemnat sina egare en ringa vinst. Det var således icke underligt, att sedan Motaia verkstad ställdes på aktier, dessa stodo under pari; men det behöfdes endast att hr Carlsund afgick som öfveringeniör och en ny disponent blef antagen samtisammanhang dermed god ordning och humanitet mot kunderna infördes, förr än aktierna både blefvo begärliga och stego i pris, och ehuru hvarken för 1870 kunnat, eller för detta år kan utdelas någon vinst (utöfver 6 7; ränta på aktiekapitalet), enär den erfordras för att betäcka de många ofvan antydda förlusterna, så betalas redan aktierna öfver pari, emedan man inser att äfven detta etablissement, väl skött, skall gifva god vinst. Den ovilja mot kapt. Unge, som hr Carlsund ådagalägger i sin uppsats, är helt och hållet oberättigad. Då den länge väntade och allt för länge uppskjutna brytningen mellan bolaget och hr Carlsund inträffade och som slutade med att han plötsligt lemnade sin befattning, utan föregången uppsägning, var hr Unge icke ens påtänkt till hr C:s efterträdare, och i det skick hr C. försatt verkstadens angelägenheter var det ingalunda angenämt att blifva disponent. Då hr Unga tillträdde befattningen betungades verkstadsbolaget, för arbeten som redan skulle varit levererade, af förverkade viten, hvilka dagligen uppgingo till 480 rdr, och dertill kom dels att flera arbeten öfvertagits af hr Carlsund till så lågt pris, att de utfördes med förlust, och dels att hr C. lemnade efter sig flera obehagliga och invecklade tvister och rättegångar med bolag, för hvilka hr Carlsund byggt ångbåtar som icke befunnits kontraktsenliga. Till slut vill jag nämna, att sedan Motala mekaniska verkstad ställdes på aktier (representerande 2,650,000 rdr), som äro fördelade på flera händer, har detta bolags ställning ett allmännare intresse, och att hvarje aktieegare har tillgång på de materialier som jag snlitat. Kongl. Maj:t har, enligt hvad kändt är, sanktionerat Stockholms stadsfullmäktiges boslut angående räntegaranti under 40 år för ett lån af 5 mill. rdr till den s. k. bergslagsbanan. Dermed är ock den vigtiga principfrågan för framtiden afgjord huruvida kommuner äro berättigade att på nyssantydda sätt ikläda sig vidsträckta garantier för befordrande af industriella företag. Om jernvägssvindeln fortsar och antager stora dimensioner — hvilket är ganska troligt — så kan med visshet motses att ganska många kommuner skola ikläda sig räntegarantier för ofantliga belopp, med den påföljd att de skattskyldige längre fram få vidkännas årligen utgifter till högre belopp än hela debetssedeln. Emellertid har det ofvannämnda regeringsbeslutet alldeles icke framkallat några glädjeutbrott, bär åtminstone, och det förekommer mig nästan, som ganska många aktietecknare hår till den blifvande bergslagsbanan ej ogerna sett om N. M:t icke fastställt fullmäktiges beslut. Då aktieteckningen skedde var det en temligen allmänt rådande föreställning att 1871 års riksdag skulle kullkasta den föregående riksdegens beslut om Sala-banans uttörande för statens räkning. Numera kan på goda skäl betvislas om bergslagsbanan, med Salabanan till konkurrent, på länge kan blifva så inkomstbringando att ej ränteförluster uppstå. Enligt stadsfullmäktiges beslut skall räntegarantien icke vara gällande förrän aktieteckningen till bergslagsbanan uppgått till 3 mill. rdr. I denna summa fattas ännu ett högst betydligt belopp, om jag ej irrar mig omkr. 900,000 rdr. På denna omständighet kan hela företaget stranda. Det skall emellertid snart visa sig om banans stora betydelse för hufvudstaden rätt uppfattas här. Till komplettering af min föregående uppgift rörande afl. kammarrättsrådet Kinmansons testamente, kan jag nu foga, att han i detta förordnat generaltulldirektören Bennich, krigshofrättsrådet Rhodin och prof. Abelin till utredningsmän af boet, med rättighet för dem att öfver alla tillgångar förfoga som dem bäst synes och utan all slags redovisningsskyldighet för någon. I sterbhuset fanns visserligen en af hr Kinmarson skrifven äldre uppsats, hvari angifvits huru han tänkt sig att en del af förmögenheten skulle användas; men återstoden utgör dock ett ganska betydligt belopp, hvilket man hoppas skall komma den blitvande Iögskolan i hufvudstaden till godo. Göran.