Den öfvergifna heter det nya stycket, gonom hvilket Copp6e på samma gång som han förflyttat sig inom Gymnase-teaterns murar, äfven ansett sig böra till en viss grad antyda dess ton. Det är en gammal historia, som dock, tyvärr, evigt förblir ny; en ung man och en ung flicka som händelserna föra tillsammans och som älska hvarandra för att efter en flyktig förbindelso skiljas och ej återse hvarandra förrän vid hennes dödsbädd. Det hala är blott två möten, det första utanför la grande Chaumidre, den fordom så bekanta studentbal-lokalen, dit den unge Julien icke velat följa sina stojande kamrater och vid hvars port den vackra Louise sagt farväl till sina väninnor, mera erfarna än hon. Scenen visar en bit af trädgårdsmuren, man hör tonerna af valsen, man ser ett och annat lyckligt par vandra förbi öfver scenen, och det är under allt detta som Julien och Louise, talande såsom Paul och Virginie i verlden, skänka hvarandra den första kyssen. Det sista mötet är på lasarettet; en sjuksal, der man känner att döden står väntande vid dörren, och der tillståndet dväljes på de jemrandes läger, mildradt af menniskokärleken i en barmhertighetssysters gestalt och tröstadt af religionen genom en af dess tjenare. Begge dessa scenerier äro så der rent realistiska som man nu för tiden vill ha dem. Den unga flickan har, sedan hon öfvergafs af Julien, fört ett lif, sådant som man kan ana; hennes förförare deremot har på sin bana vunnit rykte, ära och rikedom; han är nu öfverläkare för sjukhuset och har blifvit tillkallad för att se om någonting är att göra vid en särdeles svår kasus, med ett i vetenskapligt hänseende intressant subjekt. Detta Åsubjekt är hans ungdoms älskarinna, som han nu för första gången efter så många år återser. Han återfinner på samma gång sin ungdoms känslor, som han sjelf trodde sig för längesedan ha förlorat i verldslifvets buller; han återfinner sig sjelf sådan han var, när han första gången såg Louise utanför la grande Chaumiere. Det är en scen åa la Traviata. Ack, säger hon: Helas, jiai tant souflert et de honte et de faim Quil me semble å pråsent que le repos commence, Et que le ciel me donne un gage de clmence Alors quil me permet de te dire: å demain! Et dexpirer avec tes larmes sur ma main! Och hon dör naturligtvis, och Julien, skeptikern och materialisten, efter en retrospektiv pröfning af sitt lif, hvarom man i sanning kan säga att formen är vackrare än innehållet, frågar slutligen presten som åhört en del af hans bikt, om det finnes en Gud som kan tillstädja allt detta, hvarpå presten svarar: Det finns en Gud, min son, och själen är odödlig! hvarpå ridån går ned. Det är beqvämt för författaren att skapa en dramatisk produkt på detta enkla sätt, men icke skulle det gå an hemma hos oss. Ty vi ha, Gudilof, kritici som kunna sin estetik från perm till perm, och kunna säga en författare alla Vischers reglor för den dramatiska konsten, ifall han icke kan dem förut. Det kan väl hända, att mycken poetisk begåfning går förlorad genom en så härd medfart, men den unge förtattaren bar då i alla hänseenden den trösten att han dör efter konstens reglor.