vidare uppskjuta sina sammanträden. I qvarteret Leopold har tillochmed en strid egt rum mellan gendarmerna och folkmassan: de förra höggo in på denna, hvarvid flera blefvo sårade. Hela borgargardet är kalladt under vapen, för att biträda vid lugnets upprätthållande; men det är väl ej så alldeles visst, att det ställer sig uteslutande på regeringens sida, och skulle det öfvergå till folket, torde den sista villan bli värre än den första. Demokraterna fordra, att ministören skall afgå, men denna vägrar och förklarar sig endast skola vika för kammarens votum eller för konungens vilja. Alldenstund kammarens majoritet är ministeriel, är ett misstroendevotum ej att vänta. Folkupploppen skola derför uträtta saken i stället, hoppas man. Några bret från Bryssel af d. 22 d:s föreligga, och meddela vi ur desamma: Hr Baras interpellation i dag inom deputerade kammaren torde ha gifvit den klerikala ministeren en hård stöt. Hr Bara har i ett två timmars tal, hvilket nästan endast bestod af citater ur obestridliga aktstycken och utdrag, på det skoningslösaste bluttat den Langrandska banksvindeln, och ledarne för det blerikala partiet voro som bekant till stor del deri intresserade och delaktiga, ja, hvad ännu mera är, Langrands företag bletvo afkdetta parti på det lifligaste törordade och understödda, och påfven sjelf, den! ofelbare, fann sig föranledd att i en lång skrifvelse välsigna sin älskade son Landgrands och kamraters företag, emedan de hade för ändamål att i de katolska staterna höja handeln och industrien och Åatt slita de katolska samiljerna ur rofgiriga ockrares giriga händer, i det att de gåfvo desamma ett lämpligt biständ. Hr Bara sade sig vara glad öfver, att Gud ej lyssnat till påfven och icke välsignat Langrands arbeten, men han hoppades, att Han i stället skulle välsigna rättvisans arbete, hvilket är ännu alltjemt sysselsatt med att sprida ljus öfver dessa storartade bedrägerier. Ur de af hr Bara meddelade aktstyckena framgick, att hr de Decker, den nyutnämnde guvernören i Limburg, måste, då han förordade, att man skulle sammanslå Hypoteksbanken, i hvars förvaltningsråd han var en företrädesvis förtroende väckande medlem, med Internationalbanken, veta, att det förra bolaget i stället för den föregifna vinsten endast kunde uppvisa förlust, och likväl tillät, att vid denna sammanslagning den ungefär bankrutta Hypoteksbanken gjorde en vinst af 6 millioner, hvarför aktieegarne tingo sina aktier äterbetalta med 300 2. På denna operation vann de Decker en summa af 1,155,414 fres, hvaraf han dock enligt rättslig dom måst återbära 441,000 fres. Han är ej heller ännu, sade Bara, utan rättslig ansvarighet, när processen öfver familjen Langrand kommer till slutligt afgörande. Och denne man har den klerikala regeringen satt på en hög hederspost, der han ovilkorligen måste råka i de betänkligaste förvecklingar. Inrikesministern, hr Kervyn de Lettenhove, som för öfrigt ej varit delaktig i de Langrandska affarerna, öfvertog försvaret at ministören och valet af de Decker; han påstod, att anklagelserna mot den senare ingifvits af politisk lidelse; man har ej ett enda bevis, som ställer honom skyldig, han har icke utträdt riktad ur de Langrandska affärerna, han har med den lifligaste sympati emottagits af befolkningen i Limburg, den belgiska akademien har utsett honom till sin president, och ministören har i honom velat hedra en man, som tillochmed hans politiska motståndare akta. Han slöt: I viljen förfölja den politiske mannen, ministern från 1855, och dermed angripa ministören af 18714. Vi förklara öförbehållsamt, att vi trott partierna böra belöna sina utmärkta män. Platsen utanför deputeradekammaren hade härunder öfverfyllts med menniskor ända fram till kammarens trappa. Oupphorligt ljödo rop af: lefve Baral, Åletve 18571, ned med ministeren! ministöÖren skall afgå! lefve konungen! Fram mot kl. half 5 lemnade borgmästare Anspach sammanträdet och visade sig vid ingången till palatset. Han helsades genast med frågor från alla håll och kanter. Mina herrar!sade han, jag vänder mig till de goda borgrarne. Dessa demonstrationer kunna lätt rubba det allmänna lugnet! En röst ur hopen svarade: Det är ju blott ett tillkannagifrande af den allmänna meningen. Borgmästaren Anspach återtog: Vi böra icke, m. h., genom sådana här handlingar bjelpa våra motståndare. Jag är såsom borgmästare den, som det åligger att handhafva ordningen på hufvudstadens gator. Jag ber eder derom, lagen att min uppgift blir lättad. Gån hem! Flere röster protesterade genast: Vi vilja icke gå hem. Ned med svartkalotterna! Ned med ministören! Lefve Anspach! Borgmästaren gick ett ögonblick in i palatset och kom straxt derefter åter ut med skärp om lifvet samt gick midt in bland massan, hvilken på hans begäran utan synnerligt motstånd bildade en öppning åt honom och helsade honom med välvilliga rop. På detta sätt banade han Big en bred väg från palatset till Rue de la Loi. Deretter vände han tillbaka till ingången, der ungefär 0 polisbetjenter stodo. I detsamma kom en af cammarens embetsmän ned till borgmästaren med en viljett från ordföranden i deputeradekammaren, hvari lenne begärde, att borgmästaren skulle låta rensa orget. Anspach visade biljetten för foikmassan, relogjorde för dess innehåll och uppmanade de närarande att aflagsna sig. Man svarade med höga op: ÅPresidenten har ingen polismyndighet utanör kammaren! Hr borgmästaren är den ende som an fordra rensandet af palatsets omgifningar. inspach parlamenterade, men förgafves; då beslöt an att låta sina polisbetjenter skrida in. Folkmasan drog sig knotande tillbaka under rop af: Ned ned ministören! Ned med svartkalotterna! På anra ställen uppstamde man la Brabangonne. Under et att polisbetjenterna fingo de många tusende meniskorna till att vika, slog kl. 5, och kammarens ammanträde upplöstes. Platsen var nu ren; men olkmassan bildade ett dystert dubbelled i flle med zue de la Loi. Ingen kunde lemna palatset utan tt mötas med höga rop. Men mörkret hade fallit å, och man kunde ej längre känna de bortgående. lere klerikala kommo oantastade undan, hvaremot van af misstag hånade åtskilliga liberala. Efterhand imnade likväl alla deputerade palatset. Folkmasin skingrades, och de sista skri, som hördes, voro: Lefve Bara! lefve Anspach! KL. 16 fanns det ej ånga menniskor qvar å Rue de la Loi. —T-B — ke m Am UA — —ö -—— I Wales börja nu visa sig tecken till en knande rörelse med dan anm 20 0 rt