värde, å andra den dokumenterade lärdomsmeritens fordran att vinna utkomst och bergning genom statens mellankomst att betrakta såsom ett socialt endt, så måste fosterlandsvännen med alla till buds stående medel söka att rödja detsamma ur vägen. Bildningens sanna vänner måste, på samma gång de förkasta den falska bildningsaristokratiens oberättigade anspråk, äfven erkänna och i lifvet söka göra gällande den grundsatsen, att menniskans verkliga värde beror icke af hennes börd, hennes rikedom, hennes lärdom, ja icke ens af hennes arbete, utan af de sedliga driffjedrar, som, på samma gång de mana henne till arbete och verksamhet, äfven bestämma arten och riktningen af densamma; korteligen, att det är bildningen endast i förtroligt systerligt förbund med den praktiska dugligheten och det sedliga allvaret, som sätter kronan på medborgarens hufvud och förlänar åt menniskan det evigt gällande adelsbrefvet. Och är detta en skyldighet för hvarje verkligt bildad man, så måsro det i ännu högre grad tillkomma den, åt hvilken en dryg delaf samhällets uppfostrande äliggande blifvit uppdragen, ty har fördomen en gång rotfäst sig i det allmänna föreställningssättet, så får man ej alltför snart från det hållet vänta korrektivet. Å andra sidan: är sjelfva institutionen förvänd; utgår den lärda skolundervisningen icke blott till följe af allmänhetens fördomar eller lärares bristande uppfattniog af sitt egentliga mål, utan äfven på grund af sin egen, af lagar och statuter bestämda, anordning och beskaffenhet från den nyssnämnda falska grundsatsen, eller befordrar den densamma : så är icke ens från lärares mest samvetsgranna bemödanden att hoppas något kraftigt och varaktigt verkande botemedel. Ynglingen måste då utgå ur skolan med höga anspråk, med öfverskattande af egen kraft och eget värde men med ringa praktisk duglighet och handlingskraft — han utgår derur ensidigt bildad, det är missbildad. Och en förvänd grundsats, i ynglingaåren insupen och fostrad, sträcker mer eller mindre medvetet sitt inflytande ut öfver hela lifvet. Måste nu häraf bekymmer väckas, så rör detta icke blott staten, som går miste om en god del af de krafter, som borde arbeta för dess högre och ädlare mål, det måste äfven gälla yoglingen. Ty för att icke tala om den miassräkning i afseende på timlig utkomst och lycka, för hvilken han ofta måste falla ett offer, då framgången ej motsvarar och ej kan motsvara hans förväntningar, så medför sjelfva missriktningen i havs karakter stora vådor för hela hans kommande ilf. Anledningen till det bekymmer, som vi eålunda erkänna måste väckas af det förhållande, som föranledt den uppställda frågan, anse vi således framför allt ligga deri, att detta förhållande antyder en allmän missriktning hos nationen, en missuppfattning så hos den stora mängden som hos de klasser, hvilka tillegnat sig en högre grad aflitterär bildning, af sjelfva denna bildnings betydelse, en missuppfattcing, som någon gång går ända derhän, att man betraktar den teoretiska utveckling, man i skolan vunnit, såsom utan allt värde, derest dermed ej följer såsom slutligt resultat anställning i statens tjenst. Men förhållandet synes oss ock vara en följd af en annan ganska ofta förekommande social skefhet af mera praktisk natur. Vi tro nemligen, att det äfven till en del beror på ett fel i tillämpningen af den nyare tidens grundsatser i afseende på uppfostran. Då i forna dagar barnet betraktades såsom ett halft medvetslöst väsen, som icke egde rättighet att hysa någon egen vilja, så var det klart, att omsorgen om dess framtid och bestämmandet af dess kommande lefnadsbana måste tillhöra föräldrarne. Vi hafva nu — och detta med rätta — frångått nämnde grundsats; men på samma gång vi i många afseenden tillerkänna barnet en ganska hög grad af frihet, försumma vi måhända alllför mycket att hos detsamma väcka den känsla af sjelfbestämningsrätt och sjelfbestämningspligt äfven för litvets vigtigare angelägenheter, som med nödvändighet måste kallas till lif, såvida slägtet ej skall, svagt och viljelöst, drifvas hit och dit som vassen för vinden utan förmåga att fixera ett mål eller trots mötande hinder genomföra ett sattadt beslut. Ofta nog ganska sjelfsväldigt och sjelfrådigt, får barnen dock vänja sig att i alla vigtigare fall kasta omsorgen på far och mor, och dessa, som å sin sida känna ansvaret för barnets framtid såsom en tryckande börda, ega ej nog kraft att, måhända i strid med barnets egna böjelser för dagen bestämma öfver dess kommande öde. Utan att grundligt söka lära känna barnets anlag, anse de sig derföre bäst sörja för dess framtid, om de föra detsamma in på den stora stråkvägen, från hvilken enligt deras förmenande så många bivägar i alla riktoingar utgå. En sådan, för alla öppen stråkväg, mena de, erbjuder elementarskolan. Hvad der vinnes, är ju allmän medborgerlig bildning, och på denna grundval bör man väl kunna med lätthet och trygghet uppföra sitt lifs byggnad, den må nu för öfrigt timras af hvilket material som helst. De förbise dervid, att skolan måhända anser sig hafva et annat mål att ;eftersträfva än den allmänt medborgerliga bildningen; att den icke eger förmåga att med säkerhet bedöma anlagen annat än i deras förhållande till de bokliga idrotterna; att ynglingen, sedan han väl vuxit sig in i sin nya ställning, nära nog med nödvändighet måste taga intryck af den atmosfer af falsk lärdomsförondning hvari den lärda skolan ännn i dag HH NÄ 0: — Mm od er — om FA MM a mm DM MD NM BB