sångarskaran, Christina Nilsson, som tjusat Fankees till en fast otrolig grad. Robert Watt, den sprirituelle kåsören och angenäme berättaren, som för närvarande begifvit sig på en trip till Amerika, har om vår landsmaninna åtskilligt intressant att berätta i sitt allrafärskaste bref till Dagens Nyheder, dateradt Chicago d. 23 September 1871. Han hade återkommit från en färd till Niagara och befann sig åter i staden Toronto i Ötre-Canada vid Outariosjön. Jag fann, säger han, Åstaden öfversållad med stora plakater, butiksfönsterna fyllda med variationer af ett och samma porträtt, hörde alla, som jag mötte, uttala ett och samma namn och i plakater, porträtter, samtal proklamerades Christina Nilssons ankomst till staden. Hon väntades till staden för att ge en konsert och derefter skulle den svenska sångfågeln, tillsvidare fängslad i Max Strakoschs gyllene bur, flyga vidare till nya triumfer. Sista gången, jag hörde henne sjunga, var det på Theåtre Lyrique i Paris, då hon uppträdde som Martha. Kommunens petroleumsflammor ha sedan dess jemnat med jorden scenen för hennes första debut och hon har nu för någon tid sagt den gamla verlden farväl. Nu möttes vi i Canada. Händelsen gjorde att hon tagit in på samma hotell som jag och i egenskap af hennes biograf från parisertiden lät jag anmäla mig hos henne och lyckades slippa igenom den ringmur, som nödvändigheten här bjuder berömdheterna att slå omkring sig. Den egendomligt friska, nordiska skönhet, som ailtid karakteriserat Christina Nileson hade ingenting lidit af hennes ansträngande tåg genom det stora Amerika och hennes naturliga älskvärdhet hade hvarken Yankee hyllningsrop eller deras dollars förmått att minska. Ninuten ester det hon, på klangsull svenska, bjudit mig välkommen, gyntes allt så oförändradt som om hon ännu euttit i sin trefliga våning vid Rue Rivoli i Paris och berättat mig sina barndomsminnen från den tiden, då hon barfotad sprang omkring med sin broder i Smålands marker och spelade på sin lilla fiol. Den lycka, hon hade gjort, först i Paris och sedan i London, hade fört hennes namn till Amerika och då hon för ett år sedan landsteg i Newyork, mottogs hon som en kär, en efterlängtad gäst. Från Newyork hade resan gått genom alla Unionens största städer, vesterut, till Chicago och norrut till Montreal. Ötverallt hade hifallet varit detsamma och 100 konserter å 1000 dollars hvardera ge precist 100,000 dollars eller 400,000 rdr. I de amerikanska tidningarne bar man dock uppskattat hennes inkomster till en fabelaktigt stor summa och hon hade med anledning deraf blifvit bestormad med så många tiggarebref, att hon sjelf skulle bragts till tiggarstafven, om hon skulle lyssnat till dem alla. Ryktet om att hon köpt egendomar i Amerika och ämnade bosätta sig der var ej heller sannt. Från Toronto skulle hon resa till Boston, derifrån i November till Newyork för att uppträda i Hamlet, Martha, Mignon, Traviata och Don Juan m. m. på stora operan derstädes. Ett rykte var emellertid sannt. Christina Nilsson skall inom kort ettdera byta ut sitt namn mot ett annat eller foga ett nytt till sitt eget och det är en ung fransman — som för öfrigt hvarken är grefve eller marquis som tidningarne vetat berätta — som då lemnar henne sitt namn till fri disposition. Han förtäljer vidare att han bevistade början af hennes företa konsert, hvartill platserna betalts med från 16 till 8 rdr, beskrifver publikens gränslösa entusiasm och berättar i förbigående, att den äfven för Göteborgs publik väl bekanta kontraalten signora Caris röst vunnit i styrka och skönhet. Från Toronto reste Watt till Chicago denna, säger han, fenomenala stad som blixtsnabbt, likt en strålande sagans praktväxt vuxit upp vid sjön Michigans vestra strand. Strålande! På dagen tvenne veckor efter det han nedskrifvit dessa rader låg största delen af denna glänsande stad i aska! Elden och vattnet, menniskans undergifna slafvar och trogna tjenare i hemmets lugna verld, vid den husliga härden der täpannan fryntligt porlande håller sitt snack till köksbrasan eller, inom ett väl ordnadt samhälle, mensklighetens välgörare i form af gaslysning och vattenledning, urarta till vilda demoner, då de sprängt sina bojor eller i fritt otamdt naturtillstånd förinta menniskorna och deras bräckliga verk. Hvem ryser ej vid genomläsandet af skildringarne från den förfärliga branden i Chicago, mot hvilken branden i Hamburg och de kolossala vådeldarne i Konstantinopel förblekna till intet! Atttänka sig 70,000 menniskor husvilla, utblottade på allt, urståndsatta att sjelfva förskaffa sig det nödvändigaste och iföljd deraf underhållna på allmän bekostnad! Man kan fatta vidden af denna fasansfulla olycka, då, enligt senast offentliggjorda statiska uppgifter detta antal ofrivilliga fattighjon motsvarar Göteborgs och Gefles samtliga innevånare tillhopaslagna. Till en sådan fattigsörsörjning har verlden aldrig skådat maken. Om elden sålunda i år uppträdt som ett mer än vanligt rasande element, så har vattnet sannerligen ej visat sig sämre. Intet föregående år torde kunna uppvisa en så förfärande lista på förolyckade fartyg, särskildt ångfartyg. Om dessa siffror i en viss mån ha sin grund i den oerhörda utveckling som ångfartygsbyggeriet på sista tiderna, ej minst inom vårt land, tagit och det deraf betydligt A22. i 2. NE . 20 1 VA