culle motsätta sig det. VI skulle saledes a att utstå ett våldsamt krig, i hvilket ett elt folk skulle taga parti emot oss. Den tyska enheten skall snart genomföras; skola antaga den? I så fall låtom oss icke dölja, att vi Uvilligt emottaga den; litom oss lugna Preussen; et skall aflägsna sig från Ryssland, och Europas idustriela och kommersiela tillstånd skall åter resa g ur sin nöd. I motsatt fall låtom oss utan upp: cof förbereda oss på kriget, och lätom oss på forand göra oss noggrann reda för af hvilken bjelp sterrike kan vara för oss; låtom oss så berakna årt handlingssätt, att den orientaliska och den itaenska frågan lösas, den ena efter den andra; vi kola behöfva alla våra samlade krafter för att kuna segra vid Rhen. Napoleon var således genom såväl Beneetti som sin militäriske agent i Berlin, öferste Stoffel, väl underrättad om Preussens nilitära utveckling, och just häri låg orsaken ill hans ifver att i sista ögonblicket komma nabbt i kriget, sedan den spanska tronkandisaturen väl kommit på tapeten. Redan 1869 inderrättade Benedetti i flera depescher till in regering denna om, att rykten om prins Leopolds af Hohenzollern kandidatur till Spaviens tron voro gängse. I en depesch af d. (1 Maj nämnda år redogör han för ett samtal, som han i saken haft med Bismarck. Atven lenna depesch är af betydande historiskt intresso. Enligt denna depesch medgaf Bismarck, att han i ämnet konforerat med konung Wilhelm och prinsens tar, men var i öfrigt förbehållsam, så att Benedetti skref, det han var böjd för att tro, det han (Bismarck) icke fullständigt uttryckt hela sin tanke. Han sortfar: Jag anmärkte, att prins Leopold icke kunde foga sig efter cortes önskningar, i händelse de skulle utropa honom, utan konungens bifall, och att H. M:t således skulle komma att för prinsen diktera det beslut, som han under dylika omständigheter fatta. Ur v. Bismarck erkände detta; men i stället för att försäkra mig, att konungen återkalleligen beslutat att tillråda honom att icke antaga tillbudet, återkom han till de taror, af hvilka prinsen skulle vara omgifven. Man finner häraf, att Napoleons misstro mot Preussens tillgöranden var fullt befogad, och ett uttryck, som förekommer i en depesch af d. 11 Juli 1870 från franske utrikesministern Gramont till Benedetti i Ems, angifver ett ytterligare skäl för denna misstro: Vi måste vara säkra om, att prinsen icke kommer in i Spanien på samma sätt som hans bror kom till Rumenien, Detta utryck innebär såledeg, att, i afseende på prins Carls plötsliga bestigning af rumeniska furstestolen, Frankrike blifvit alldeles öfverrumpladt och nu fruktade, att samma metod skulle söljas i hänsyn till Spanien, om man icke finge ett bindande uttalande af konung Wilhelm. Gramonts depesobher vittna om, huru ifrig man var efter att erhålla detta uttalande. Benedetti afspisades likväl ständigt med undvikande svar. Orolig skref Gramont till Benedetti d. 10 Juli: Under det konungen lugnar er timme efter timme med förevänningen, att han vill uppgöra saken med prinsen af Hohenzollern, inkallar Preussen sina soldater, hvilka befinna sig på permission, och vinner öfver oss en dyrbar tid. Vi kunna för intet pris gifva våra motståndare samma fördelar, som är 1866 visade sig så bedröstiga för Österrike. Napoleon kände sin militära underlägsenhet gentemot Preussen. Det enda sätt, hvarpå denna kunde ersättas, var att genast handla med utomordentlig snabbhet, att kunna stå vid Rhen förr än Preussen fullbordat sina rustningar, och sålunda undvika Österrikes öde. Men det fanns äfven en annan anledning till Napoleons brådska, och den var allmänna opinionen, hvilken han, sjelfherrskaren, måste lyda. Han kunde icke gifva oppositionen ett sådant handtag, som en eftergift i den spanska frågan skulle innebära. Gramont skref till Benedetti: Den allmänna meningen upphetsas och skall komma före oss. Vi måste börja; vi vänta blott eder depesch, för att inkalla de 300,000 man, som skola inkallas. Slutligen skref han: Gör hos konungen ett sista försök. Säg honom, att vi inskränka oss till att af honom begära, det han förbjuder prinsen af Hohenzollern att återtaga sin afsägelse (af kandidaturen). Han behöfver blott säga er: Jag skall förbjuda honom det, och befullmäktiga er att underrätta mig derom. Detta är tillräckligt. Om konungen icke har någon baktanke, så är det för honom en fråga af underordnad vigt; men för oss är den mycket vigtig. Konungens ord allena är en säker borgen. Jag har skäl att tro, att de öfriga kabinetten finna oss ba rätt och vara moderata. Kejsar Alexander understödjer oss varmt. Detta skrefs d. 13 Juli kl. 3,10 på aftonen. Samma dag skref Benedetti tillbaka: Allt låter mig tro, jag kan icke dölja det för eder, att konungen är fast besluten att vägra oss denna upprättelse, emedan han anser, att härigenom det missnöje skulle stegras, som prinsens af Hohenzollern afsägelse skall uppväcka i Tyskland. Och följande afton telegraferar Benedetti: Ett härifrån dateradt teIegram, offentliggjordt af Kölnische Zeitung, berättar, att konungen i går låtit en af sina adjutanter förklara mig, att han icke ville ingå någon sörbindelse för framtiden och att han vägrat emottaga mig, för att med mig fortsätta diskussionen i detta ämne. Alldenstund jag icke anförtrott detta åt någon, har jag skäl att tro, att detta telegram utgått från konungens kabinett. Det förefaller mig som att man sedan i går för i hans omgifning ett Å beklagansvärdt språk. Någon bekräftelse på den utspridda berättelsen, att Benedetti skulle saf konungen bemötts med bristande aktniug. LC MH JTILON AP — kan — PF Åh — —