örande inkomna förfrågningar, huruvida ej tiden ör det andra nordiska arbetaremötet, hvilken vid mötet i fjol här i staden blef bestämd till 1873, kunde ändras till 1872, då arbetarne blefve i tillsälle att samtidigt bese den nordiska slöjdoch konstutställningen i Köpenhamn, uppstod en stunds öfverläggning, hvarunder den åsigt temligen allmänt uttalades, att en sådan förändring af tiden för nämnda möte vore särdeles önskvärd; men då man ansåg lämpligast att afbida det initiativ härtill, som utan tvitvel vore att emotse från Danmark, inskränkte man sig till att anmoda sällskapets styrelse hafva sin uppmärksamhet fästad å denna fråga och efter omständigheterna deruti vidtaga nödiga förfoganden. — I anledning af väckt förslag om sällskapets ombildning, i syfte att mera omedelbart verka för spridande af upplysning bland de arbetande klassarna, uppstod en lång och liflig diskussion. I anseende till den sig mer och mer närmande faran af de socialistiska förvillelsernas insteg här i landet, var man ense om nödvöndigheten att på det enda sätt, som kunde Jeda till målet, nemligen genom upplysningens vapen, bekämpa Internationales propaganda; och flere talare framhöllo det nit de bildade klasserna i Daumark, Tyskland, Belgien och England numera utveckla för att, genom föredrag och utgifna skrifter, sprida upplysning bland dessa länders arbetare, hvaremot man här i landet tyckes anse tillräckligt att beskärma sig öfver de socialistiska lärornas dåraktighet, men att för öfrigt lägga händerna i kors. Man förenade sig slutligen i den åsigt, att en förändring af sällskapets namn hvarken vore behöflig, då i dess program redan nu inginge att sprida upplysande skrifter i arbetarefrågan, eller tillåfventyrs vore fullt tjenlig, helst bildandet och befrämjandet af sådana arbetareföreningar, som de här i landet för uppbjelpandet af arbetarnes materiella vilkor m. m. upprättade, vore bland de bästa medel att förhindra socialismens insteg. Deremot beslöts att sällskapet borde söka med sig förena de bildade män, framför allt i hufvudstaden och universitetsstäderna, som kunde anses ha vilja och förmåga att medverka vid utgifvandet af småskrifter i förevarande ämne, samt att man borde, vid tätare sammankomster, tlll hvilka äfven arbetare kunde inbjudas, lemna tillfälle till diskussion uti sådana nationalekonomiska frågor, som för tillfället förnämligast påkalla utredning och taga allmänna uppmärksamheten i anspråk. De stora grönländska meteoriterna ankommo till Stockbolm i Fredags afton ombord å kronoångaren Gladan och arbetet med deras i landförande skulle påbörjas som i går. De utgöras, som förut omtörmälts af 2:ne stora jernblock vägande resp. c:a 50,000 och 10,000 (Å samt åtskilliga mindre jernstycken från 1200 till 1500 6å:s vigt. N. Dgl. Alleh. lemnar om meteoriterna följande intressanta upplysningar: Meteoriterna upptäcktes under den äfvenledes af en meecenat i Göteborg utrustade Grönlandsexpeditionen år 1870 af professor Nordenskiöld och afbemtades genom en at sjöförsvarsdepartementet under antörande af frih. I. W. v. Otter med kapten M. Krusenstjerna som befälhafvare å det andra fartyget anförd expedition. Stenarna hafva i närmaste samma sammansättning som vanligt tackjern, på det när, att de innehålla öfver 2 Z nickel och kobolt och nägra procent kolhaltiga organiska ämnen. De skilja sig härigenom jullständigt så väl trån alla genom metallurgiska processer framstälda produkter, som äfven irån de jernmalmer, man eljest träffar i den fasta jordskorpan. Deremot ötvereusstämde de så väl till sin sammansättning som till sin struktur och form fullständigt med de jernmeteoriter, som man dels sett nedfalla från rymden, dels traffat bland de lösa jordlagren uader förhållanden, som omojliggöra hvarje tanke på tejluriskt ursprung. Stenarnes struktur och ymniga halt af gasformiga ämnen, hvilka vid upphettning bortgå, visa ätven tydligen att de icke kunna vara af eruptivt ursprung, det vill säga i smält form hafva frambrutit ur jurdens inre och dessa stenars meteoriska ursprung torde derför icke kunna dragas i tvifvelsmal, oaktadt åtskilliga omständigheter vid deras sörekomst för det narvarande mätte synas ganska svårförklarliga. Säkert är i alla fall, att dessa jernblock hafva samma ursprung svm de etora jernstyokon, som förut tillvaratagio, och som alltsedan Chladnis tid ansetts vara af meteoriskt ursprung, och att de i vetenskapligt häuseende äro en prydnad för våra muscer, hvilka intet annat europeiskt kan visa motstycke till. De största dylika jernstycken, som törut tillvaratagits aro: ett från Öranbourne i Australien, skänkt at kolonien Victoria till moderlandet och numera förvaradt på British musum, det väger 8000 ft; det berömda Pallaska jernblocket, hvaraf ett stycke, vågande 1. sö, skänktes af kejsarinnan Katarina till Gustaf den tredje och numera bildar Upsala mineraliekabinetts kanske största prydnad, hela stycket vägde ursprungligen 1600 L; ett stycke, som af Bazaiue hemfördes såsom trot6 från Mexico och lemnades till Muse de lhistoire naturelle i Paris, det vager 2300 tö, samt slutligen ett stycke, som under uppoffring af flere menniskolit blifvit hemtördt från ödemarkerna vid Red River i Texas och numera förvaras i Jalecollege i Amerika, det väger 2200 66. Intet at dessa stycken kan i storlek jemföras med ers det minsta at de nu hemförda grönlaudska jernblocken. For oss svenskar har detta arbete ett särskildt intresse genom det u:märkta sätt, på hvilket frih v. Otter och haus officerare och mauskap löst den svära, af mången för omöjlig anseuda uppgitten att från en svårt tillgänglig och öppen kust utau andra bjelpmedel än dem, som de små fartygen förde med sig. taga ombord de stera jernblocken, om hvilkas vigt man kan göra sig en föreställning deraf, att det största bildar en något tillplattad oval af omkring 42 qvadratfots genomskårnivg. Från Upsala skrifves, att erkebiskop Sundberg med fru anlände dit sistl. Tisdag för att derstädes bosätta sig. Påtöljande Thorsdags e m. uppvaktades han med sång och I man 11111 nn tian — — — —