kunna komma i fråga att erbjuda Frankrike, tagas ötverallt, der man på dess grans talar franska. Ilr Bismarck skall sjelf ha anmärkt för sin suverän, att man, för att kunna förfoga öfver dessa områden, först måste taga dem. Emellertid undföll br Bismarck det yttrandet, att om Frankrike fordrade Koln, Bonn och tillochmed Mainz, så skulle han heldre vilja försvinna trån den politiska skådebanan, än att dertill lemna sitt bifallUtan att jag på något sätt sökte förmå honom att förklara sig närmare, sade han, att han icke trodde det vara omöjligt att förmå konungen att till oss öÖlrverlemna stränderna vid öfra Moselle (sannolikt provinsen Trier, fastän han icke nämnde den), hvilket område skulle i förening med Luxembourg, der man gerna skulle antaga en förening med Frankrike, göra vår gräns fullt tillfredsstallande för oss. Jag inskränkte mig till att erinra honöm, att Luxembourg icke är mera en herrelös egendom än Belgien och vissa kantoner i Schweiz, och då jag dessutom icke ville antaga em diskussion öfver dessa oventualiteter och ej heller ville låta honom tro, att hans kombinationer kunde ha några utsigter till att bli granskade i Paris, afbröt jag samtalet rörande detta ämne på ett sätt, som lät honom förstå, att jag icko önskade fortsätta det. Benedetti tyckes nu hafva fått reda på, att det här verkligen var fråga om, att Frankrike ville sälja åt Preussen sin neutralitet till priset af en områdesutvidgning, och han varnar ifrigt sin regering för att tro, det Preussen någonsin skulle vilja ingå på en afträdelse af sitt område. Den af oss i går meddelade depeschen af d. 8 Juni bevisar det: Konungen skulle, lika litet som den ringaste af hans undersåter, i denna stund kunna fördraga, att man läte honom skönja möjligheten af en uppoffring af denna art. Ej heller kronprinsen skuile medge det, utan skulle tillochmed föredraga kriget med Österrike sramlör hertigdömenas införlifning till priset af grefskapet Glatz. Dessa Benedettis föreställningar utötvade likväl icke någon afgörande verkan på Napoleon, som antagligen trodde, och detta med skäl, att Österrike skulle kunna göra ett kraftigare motstånd, än det gjorde, så att han sjelf skulle genom ett bestamdt uppträdande vara i stånd att, oaktadt konungens motstånd, tvinga honom till att ge med sig. Det var hoppet om att erhålla Mainz, som isynnerhet smekte Napoleon, och han tyckes häri ha understödts at sina sydtyska diplomater, hvilka tydligen varit mindre qvahficerade för sin tjenst, än den skarpsinnigare Benedetti. Slutligen vägrade äfven Bismarck att ingå på någon afträdelse af tyskt område och hänvisade i stället Napoleon till Belgien. Detta är en intressant del af det diplomatiska kulisspelet. Våra läsare torde neml. erinra sig, hutasom Bismarck vid sista krigets utbrott lyckades stämma opinionen i viss mån mot Frankrike, isynnerhet i England, derigenom att han hade tillreds några diplomatiska aktstycken, hvilka skulle bevisa, att tanken på landvinningar i Belgien utgått från Frankrike. De af hr Bismarck frambragta aktstyckena voro dock daterade 1867; nu tramlägger Benedetti en depesch af d. 26 Juli 1866, i hvilken det säges: Grefve Bismarck är af den åsigt, att vi böra söka områdesorsättning i Belgien, och han har erbjudit sig att träffa en ötverenskommelse med oss på denna basis. I Augusti utgjorde denna sak föremålet för flera samtal mellan ministern och ambassadören, och under ett at dessa samtal, säger Benedetti, samtyckto jag, under önskan att få en noggrann reda på de föreslagna arrangementerna, att sätta upp dem skriftligen efter hans diktamen. Napoleon antog törslaget rilll principen, men under förbehäll af vissa begränsningar, säger Benedetti; och dessa ändringar voro af den art, att det slutligen blef ingenting af hela förslaget. Till denna tid hör äfven Frankrikes uppträdanue for Danmark i afseende på Nordslesvig. Först blef på Napoleons tillskyndelse i tredspreliminärerna i Nickolsburg intagen bestämmelse om Nordslesvigs återlemnande. Sedan kom under sredsförhandlingarne i Prag ett rykte till Paris om att preussiska regeringen ville ur sjelfva fredsfördraget ha nämnde bestämmelse utraderad. Vid tillfrågan at Benoletti bestred Bismarck icke riktigheten af detta rykte. Han tillochmed erkände, att underhandlarne för de båda tyska stormakterna sett sig föranledda att diskutera lämpligheten at denna klausuls upptagande i det aktstycke, hvars affattande blifvit åt dem öfverlemnadt. Initiativet härtill skall vara taget af den österrikiske underhandlaren, som skall hatva erbjudit sig att i tysthet förbigå denna punkt, om Preussen ä sin sida samtyckte till att ändra uttrycken i bestämmelsen om Venedigs afträdande. Slutligen försäkrade dock Bismarck, att fredstraktaten skulle i denna punkt bli lika med preliminärerna. Benedetti anmärker, att Bsmarck således då erkände Frankrikes rätt till inblandaing. Men när freden afslutats och förbundsarmån var organiserad, ändrade man mening i Berlin, och Bismarck förklarade Österrike och Preussen ensamma berättigade att vaka öfver fredsfördragets uppfyllande. Frankrikes chargs daffaires gjorde på sommaren 1867 i Benedettis bortovaro framställningar om Nordslesvig, hvilka Bismarck något groft tillbakavisade. Till fordringen på att frånkänna oss all rätt i denna sak, yttrar Benedetti, lade han ett uppförande, öfver hvilket vi kunde ha känt oss kränkta och som, ifall kejsarens regering sökt en första och berättigad anledning till oenighet, kunde ha gifvit oss en sådan. I en depesch af d. 8 Jan. 1868, hvilken jemväl är mycket märklig, säger Benedetti, att Bismarck icke tänker på att angripa Frankrike, men att hans mål är att öfverskrida Main och förena Sydtyskland med Nordtyskland under konungens af Preussen myndigI ob KL dd han Al ana dat AR hah öfran