monsieur Paschal Grousset, som kom in i klubben på den tiden han skret i Figaro, ni vet han somj alltid var så elegant men som föll i händerna på dåligt sällskap såsom Rochefort et cette canaille-la. Monsieur May, som sedan blef generalintendent, hade också varit ledamot, men han var inte mycket atträkna på, ty han hyste alltid ett horn i sidan till oss sedan han blef utstruken för att han inte kunde betala årsafgiften, likasom monsieur Lissagaray för det han inte betalte fyrahundra francs, som han för två år sedan tappade på spel. Lissagaray blef general han, under kriget och monsiour Gambettas diktatur. Men vi hade en svår fiende under kommunen, och vet ni i hvom? I Henri, en af gargonerna här förut, som hade blifvit bortkörd för stöld och som blef capitaineadjutant-major hos de federerade. Han kom en gång och hotade att arrestera, mig och kallade mig för un gros cochon — lyckligtvis blef han skjuten strax derpå, den bofven! -Det var tur för er, Ernest; men säg mig, har ni förlorat många af ledamöterna i kriget? Ack ja, monsieur, flera. Och han uppräknade några, deribland den tappre kommendanten Poulizac, som några gånger varit min granne på bordet. — NMen. tillade han, om vi ha räknat tappert folk ibland oss, så ha vi också, jag borde kanske inte säga det, men vi ha haft en hel hop francfileurer. Det är många, som komma och bravera med hvad de gjort under kriget, men som, för Gud monsieur, icke behölt lukta krutrök der de gått och avansat sig i Brissel. -Nå, men såg mig hur det gått med tyskarne; ni hade en hel mängd tyskar som medlemmar i klubben när jag var här sist? Ernest blef mycket allvarsam och betraktade mig misstroget: -Pardon, monsieur, sade han, men är inte monsieur sjelf..? Nej logna er, min hederliga Ernest, jag är en svensk. -Ab, en echweitzare — det är sannt, det är en annan sak! Jo tyskarne — vi hade fem stycken Preussare här under ett par års tid, spioner, monsieur, som Bismarck underhöll i Paris. Och vet ni, monsieur, hvad vi kommo underfund med? Monsieur känner, att hvarje medlem af klubben får föra med sig ett par vänner till table dböten; och för det priset spisar man ingenstädes i Paris så väl och med så godt vin som här. Nu hade ett tjog Preussare slagit sig tillsammans och betalt årsafgiften för fem: hvar och en af dessa fem förde till middagarne med sig tvåeller tre af kamraterna, så att vi jemt och ständigt hade hela tjoget på halsen, som för tre francs person spisade en middag som på ett annat ställe skulle ba kostat dem sex! Och så var det ett par at dem som fuskade i spel, hvilket upptäcktes, och nu får ingen tysk man bli medlem at klubben. Såå, det händer således ibland äfven här att det spelas bedrägligt? Ernest ryckte på axlarne med det för en parisare egendomliga sättet. — Monsieur vet att det händer öfverallt. Vi äro ändå mycket lyckhgare än i de stora klubbarve. I törra veckan blef vicomte S. bortkörd från jockeyklubben för falskt spel! Jag hann icke längre i mitt samtal med Ernest, ty det led mot middagstiden och det höriada komma folk. Jag återfann mänga af de gamla ansigtena, men saknade ändå flera; ätskilliga nya hade komwit istället. Af dem som oaknades voro somliga döda, somliga prefekter eller andra höga embetsmän (ty den 4 September synes för klubben ha varit en välsignad dag), somliga i fängelse. Några hade kanske sina klubbrelationer att tacka tör bibebållandet af sin offentliga ställning; deribland den aktade vicepresidenten för cerclen. Han var itrig bonapartist när jag såg honom sist; nu var han en ännu ijrigare anhängare af Thiers och republiken — och tack vare denna förmåga att finna den goda sidan af sakerna hörde jag till min förvåning att han ännu bibehöll samma vigtiga plats i pressbyrån uti inrikesministeren, som han hade haft ända sedan Rouherstider! Jag stannade till middagen, hvarunder samtalet naturligtvis vände sig omkriog dagens händelser och historier, om hvilka det icke kan intressera er att höra talas på så långt håll och som knappast riktigt ville intressera mig, fastän jag befann mig på stället. Det är med pariserjargonen som med boulevardlitvet i dess helbet; man behölver se och höra och lefva med en tid innan man riktigt finner sig dervid. Och särskildt nu var det icke utan att den der blaguen en smula sårade mina öron. När man på atstånd läst och bört om alla de upprörande tilldragelserna under detta sista år, om alla de allmänna och enskilda lidandena, om alla dessa olyckor som ödet slag på slag låtit falla öfver Frankrike och som borde ha upprört det i dess innersta grundvalar — så blir man rentaf förbluffad när man kommer hit och finner alltiog i ton, uppfattning och föreställningssätt vara i det närmaste sig likt. Man begär icke att samtalsspråket skall hafva öfvergått till bögtidliga deklamationer eller att detta lätta causerie, som utgör behaget i det franska umgänget, skall ha lemnat plats för grundligt allvarl ga ge