pati. Ryssland lofvade detsamma integritet till dess område och ville, att krigsskadeersättningen skulle inskränkas till en milliard; en depesch från hr Rouher bekräftar det. Italien vacklade. Det skulle uppbört med sin tvekan, om Österrike tagit ett steg framåt, och det tog steget, då, säger förf., England kom emellan. Mot detta påstående uppträder likväl en förf. i Times, som säger, att en helt annan orsak gjorde denna vändning om intet: neml. revolutionen d. 4 Sept., och han fortfar: Från denna dag daterade sig Frankrikes afgjorda olycka och den isolering, hvari det plötsligt kastades. Ryssland kände sig tillbakastött. Hvarpå gingo hr Thiers sträfvanden ut, då han kom till London för att utverka britiska regeringens sympatier, om icke på att visa, att regeringen af d. 4 Sept. var något, hvarmed man kunde underhandla och hvarpå man kunde lita? Detta var likväl icke 8:t James-kabinettets mening, lika litet som det var ryska hofvets eller regeringens i Florens, hvilken vägrade de 100,000 man, som begärdes af henne, eller Wienerkabinettets, som fordrade garantier. Broschyrens författare, som tydligen hatt tillgång till mer än vanligt goda källor, lemnar i sin bok äfven töljande ganska märkliga afslöjanden: Paris motstånd förlängdes i oväntad grad, oenighet rådde emellan generalerna Moltke och Blumenthal angående rådligheten af att fortsätta belägringen; de truppmassor, som Frankrike uppställde i provinserna, utvecklades ansenligt; Österrike började vid åsynen af Frankrikes oväntade ansträngningar att tänka, att de neutrala kunde ännu ha en roll att spela. Om det fanns någonting mer än tomma ord i det engelska kabinettets ofta gjorda förklaringar, så kunde det då hafva tillgripit den enda allvarliga och verksamma åtgärden för den ställning, hvari Europa då befann sig, neml. en beväpnad bemedling. Eb Man kunde befara, att under det upphetsade tilstånd, hvari konung Wilbelm och hans män befunno sig, en demonstration icke skulle varit tillräcklig, att det skulle blifvit oundgängligt att öfvergå till handling och att de neutrala sålunda skulle tvingats att uppträda i öfverensstämmelse med Frankrike, eller tillochmed att öppet taga parti för det. Men den belägenhet, hvari Österrikes finanser voro, tillläto det icke att bära tungan af de rustningar, som en dylik eventualitet skulle göra nödvändiga. Österrike hade mer än tillräckligt med folk och hästar; dess rustningar lemnade icke mycket öfrigt att önska, men penningar saknades nästan helt och hållet, och Wienerkabinet:et kunde icke tänka på att låna, emedan det måste ha bemyndigande dertill från riksrådet, och detta skulle föranledt till obehagliga frågor och förklaringar. En förtrolig och med denna sgituation väl bekant agent, som underhölls i Wien af den franska regeringen, framlade öppet finansfrågan för österrikiska regeringen och förklarade, att utgifterna skulle ersättas af Frankrike. Österrikiska regeringen vägrade icke att uppgifva den summa, hvartill det uppskattade sina behof, för den händelse hon skulle utträda ur sin rent passiva ställning. Principen af 1 million för 1000 man nämndes och antogs. Först då det blef fråga om att bestämma sättet för en intervention af Österrike eller att bestämma under hvilka eventualiteter och på hvilka vilkor denna intervention kunde användas till en aktiv samverkan, lät österrikiska regeringen märka, att den icke ansåg de löften eller förbindelser, som den delegerade regeringen i Tours gjorde, vara tillräckliga garantier. Österrike önskade att underhandla ned den franska nationen, det ville lemna formfrågan, det ville anse en blott regeringskommission såsom regelbunden regering, men under vilkor att denna kommission understöddes af en församling, som hade makt att representera och gå i god för Frankrike, vare sig att den församlades på kallelse af hela valkorporationen eller, om omständigheterna reste oöfverstigliga hinder i vägen för valen, togs från generalrådens midt och utsågs af dem. Regeringen i Tours vägrade att ingå härpå; hon vägrade å priori och ovilkorligt att ingå på nagon vadjan till valmännen eller att sammankalla någon församling. Itrån denna stund kunde underhandlingarue ej komma längre, utan afstannade Det är sannerligen märkl ga upplysningar, och man kan ej annat än förvånas öfver en br Gambetta, som vågar så handskas med eitt fäderneslands angelägenheter, att han tillbakavisar ett mäktigt medel till räddning, endast derför att han fruktade att möta en nationalförsamling, som möjligen kunde slunga honom från makten! Nästan alla parisertidningar ha f.n. mycThat att tala am ådet honanartiska snöket om