vår del i den afgörande kampen, som föres i rättens och folkets namn. Dessa yttranden, heter det i rapporten, bevisa tillräckligt, att Courbet anslöt sig till socialismen emot samhället, och dertill kommer dessutom, att han under hela upproret var maire i 6:te arrondissementet och att han lät välja sig in i kommunalrådet. Courbet förnekar, att han skulle ha begärt, det dekretet om Vendomekolonnens nedrifvande skulle bringas till verkställighet. Han åberopar sig på, att han ej var medlem af kommunalrådet, då dekretet beslöts, hvilket likväl ingenting bevisar i detta fall, och att han föreslagit den nationala försvarsregeringen att ej nedrifva kolonnen, utan flytta den till Invalidhotellets esplanade, der den skulle taga sig bättre ut. Hvad nedrifningen af Thiers hus angår, försäkrar Courbet, att ban kom Åför sent, för att kunna någonting uträtta. Man hade redan flyttat bort allting med undantag af två små antika figurer i terracotta, hvilka han omsorgsfullt gömde, och han förebrådde dem, som förestodo utrymningen, att de icke upprättat någon inventarieförteckning. En officiel rapport från en af Kommunens otficerare konstaterar, att 6 packor, innehållande statyer, taflor och konstsaker, bortfördes d. 2 Maj från Cluny-muset. Courbet försäkrar, att han äfven här värnade om konsten och egendomsrätten, men utan någon nytta. Då trupperna ryckte in i Paris, vände Courbet sig till en gammal vän, hos hvilken han lyckades att hålla sig gömd i tre veckor. Courbets försvar har ej gagnat honom vid ransakningen, emedan han är åtalad för aktivt deltagande i upproret och för att hafva i väsentlig grad medverkat till Vendomekolonnens nedrifning.