IInsändt). Till Red. af Göteborgs-Posten! Eder kollega på platsen tortfar att rikta sina vredgade angrepp mot Frankrike; det är numera icke Versaillertruppernas grymheter som talas om; kanske har man funnit att det icke lönar sig myc ket att orda härom, medan ännu ruinerna efter brända byar och städer i Frankrike vittna om tyskarnes framfart samt nedsablande af fredliga innevånare, krigsfångars afrättande och skändligheter, af den beskaffenhet, att man fasar att nedskrifva dem, ännu lefva i allt för friskt minne; behöfver man väl påminna om namnet Baxzeilles, der tyska soldater kastade franska qvinnor i lågorna — alltsedan mordet på president Lincoln har ingen händelse framkallat en sådan afsky inom den civiliserade verlden. Förmodligen, säga vi, har man insett, att gentemot dylika fakta bör talet om Versaillertruppernas grymheter tystna, men det är i stället vissa andra åtgärder och förhållanden inom Frankrike som f. n. föranleda till ganska häftiga utbrott från eder kollegas sida, mot hvilkas befogenhet grundade invänningar kunna framställas. Handelstidningen ogillar i stränga ordalag att Frankrike uppbringar sin armå till lika hög numerär som före kriget, hållande före att på detta område en stor reduktion borde egt rum, alldenstund en så betydlig krigsmakt skulle utgöra en ständig hotelse mot Europa. Ivad angår första delen at denna anmärkning kunde den ega skäl för sig, derest Handelstidningen uppställt samma anspråk på de öfriga militärmakterna i vår verldsdel, i främsta rummet Tyskland och Ryssland, militärstaterna par preference, men intet sådant har man förnummit, det är endast på Frankrike H.-T. uppställer den fordran att det skall reducera sin arme; huru orättvist ett dylikt ensidigt anspråk är, framstår af sig sjelft tillräckligt klart, utan att behöfva vidare ordas om, helst man kan vara fullkomligt viss om att de öfriga makterna ingalunda skulle vara benägna att följa ett sådant exempel, derest Frankrike minskade sin arm6. Följden af ett sådant steg från Frankrikes sida skulle vara den, att det stode försvarslöst gentemot sin mäktige granne och detta i ökad grad, sedan denne numera är i besittning af de starka gränsfastningarne Strasbourg och Metz på samma gång det härigenom afstode från den höga plats det fortfarande innehar inom de europeiska makternas råd. Så rätt Handelstidningen har deruti, att de stående armeerna och de alla länders välstånd hotande offer, dessa kräfva, utgöra vår verldsdels största onda, så ensidigt och orimligt handlar hon då fordran på armåreduktion endast ställes på det land, som bar till granne det mäktigaste och tarligaste rike i vår verldsdel, då dessutom en minskning i Frankrikes maktställning minst af allt vore önskvärdt för de mindre staterna, hvilka ännu, trots alla olyckor, blicka upp till Frankrike som det enda land, på hvilket de kunna hoppas, om det gäller att värna frihet och sjeltständighet. Här torde få erinras om den inkonseqvens, hvartill II-T. gör sig skyldig, och som så uppenbart fallit hvar och en i ögonen, då hon, ifrigt hyllande den allmänna verldsfreden som ett önskningsmål, likväl under sista kriget ihärdigt försvarade Tysklands tilltag att utan befolkningarnes hörande annektera Elsas och Lothringen — alltså på en gång verldsfredens och eröfringspolitikens förkämpe. Ilandelstidningens andra anmärkning, att Frankrikes betydliga armestyrka skulle utgöra en ständig hotelse mot Europa, är lika så ensidig som den förra, såtillvida som tidningen helt och hållet ignorerar, att Tysklands stående armå utgör en minst savdt lika stor hotelse mot Europa, då densamma lika lätt låter nyttja sig till anfall som försvar. Man behöfver i detta fall blott rådfråga erfarenheten och förhandenvarande förhållanden; Tyskiand, eller rättare Preussen, har, endast i vära dagar eller under en tidrymd af tjugo år, företagit trenne anfallskrig, två krig mot Danmark och ett mot Österrike, således flera anfalls-krig än Frankrike under samma tid företagit. Betrakta vi sammansättningen af de begge länderna Frankrike och Tyskland, så finna vi att Frankrike inom sig innesluter endast ren fransk nationalitet, med undantag af grefskapet Nizza, som består at blandad fransk och italiensk befolkning, då deremot Tyskland omfattar icke mindre än trenne rent främmande nationaliteter. Dylika fakta tyckas bäst bevisa hvilken nation företrädesvis skrifvit eröfringspolitiken på sin fana och från hvilketdera hållet hotelsen mot Europa är sannolikast att befara, eller bevisar måhända icke den omständigheten att Tyskland under senare tider oftare än Frankrike stört verlösfreden, att Europa har mera att befara i detta afscende at Tyskland än af Frankrike, liksom de många främmande nationaliteter Tyskland inkorporerat tyckas utvisa, att enheten endast utgör en skylt för eröfringslystnaden. Att med dylika fakta för ögonen, uteslutande hänvisa på den fara, som hotar Europa från Frankrikes sida, men ignorera den ännu större fara, som hotar från Tyskland, är lika så besinningslöst, som orätt, lika