Han gick in i matsalen innan mannen hann göra några invänningar, och der fann han en sjuk gentleman tillika med doktor Amboyne och en föltskär. Patienten låg på en soffa, till ytterlighet blek och qvidande af smärta. En blick var nog. Det var Frederick Coventry. XXIV. — Huru! ni vid lif? utbrast Little, stirrando på den sjuke. — Ja, ursäkta mig för att jag ej er till behag dött, sade Coventry. Innan Little hann svara tittade mr Carden in från sitt arbetsrum och vinkade honom till sig. Då de voro ensamma började han med att räcka den unge mannen handen och tackade honom derefter för sin dotters räddning. — Ni har visat er som en hjelte i mod. Gå ett steg längre; blif en hjelte i ståndaktighet och sjelfuppoffring. Den olycklige mannen i nästa rum är hennes man; i likhet med er vågade han sitt lif för att rädda henne. Han har omtalat för mig att då han fick höra hvilken fara som hotade, kom han genast med en stege för att rädda henne. Han var mindre lycklig än ni och lyckades ej att rädda henne ; mindre lycklig än ni har han äfven blifvit svårt skadad vid försöket. Det var jag som fann honom; jag gick ner i den mest pinsamma oro för att söka efter min dotter; jag fann den stackars mannen inklämd mellan det