CV ks nuogvuums SMER MM 4 777 .— den afsky, som öfver hela Europa gor sig tillkänna mot de män, hvilka kallat sig parinerupprorets ledare. Tilloenmed i Schweiz har man denna gång ansett den politieka asylrätten icke kanna tillkomma utan undan. tag de herrar, som i Paris besudlat sig med brott. Så har förbundsrådet i Bern visserligen beslutat att i allmänbet afstå från alla åtgärder mot flyktingar från Paris, men likväl på samma gång beslutat att i de fall, der fråga är om begångna kriminela brott, undersökningar skola anställas, och då skall asylrätt bli förnekad samt de brottsliga oventuolt bli utlemnade. I enlighet med detta beslut säges förbundsrådet ba på ett hemligt möte beslutat, dot Pyat och Paschal Groussot (Kommunens utrikesminister), hvilka tros uppehålla sig i GåDve. skola häktas. Således ha nu Belgien och-Schweiz, hvilka länder bruka lemna asylrätt åt äfven ganska komprometterade politiska flyktingar, denna gång gjort ett undantag för de parisiska kommunistorna, till hvilken mening antagligen ätven Eygland redan nu anslutit sig. För att döma eftor den amerikanska pressens hållning, hvilken strängt uppträder mot kommunisterna, komma de bland dessa, som möjligen lyckats undgå lagens arm, icke heller att derborta öfver oceanen finna en fristad. De skola då bli biltoga öfver hela verlden, och det afskyvärda brottet med politikens mask skall ingenstädes finna skydd, utan skall städse såsom det sjuka samvetet sväfva i oro och fruktan. Den belgiska regeringen synes ha tagit steget fullt ut. Victor Hugo har neml. offentliggjort ett bref, hvari han, i den vanliga på bjerta antitoger så rika stilen, strängt klandrat belgiska regeringens upphäfvande af asylrätten för flyktingarne från Paris. På grund af detta bref har belgiska regeringen uppmanat Hugo att lemna landet, och då han vägrade, undertecknade konungen en kungörelse, att han skulle med våld ofördröjligen borttöras. V:r Hugos bref är af denna lydelse: Till hr redaktören af LIndep. belgee! Bryssel d. 26 Maj. Min herre! Jag protesterar mot den belgiska regeringeus förklaring angående de besegrade från Paris. Hvad man än må säga eller göra, så äro dessa besegrade likväl politiska män. Jag var icke på deras sida. Jag gillar Kommunens princip, men icke männen. Jag har protesterat mot deras handlingar, lagen om gisslan, repressalier, godtyckliga arresteringar, kränkningen af frioch rättigheter, vndertryckandet af tidningarne, plundringarne, konfiskeringarne, förstöringarne, kolonnens nedrifvande, angreppen mot rätten och mot folket. Deras våldsamheter ha kränkt mig, likasom det motsatta partiets skulle göra nu. Kolonnens förstörande är ett majestätsbrott. Louvrena förstörande skulle varit ett brott mot civilisationen. Men handlingar af vildhet äro icke brottsliga handlingar, derför att do äro omedvetna. Vansinnet är en sjukdom och icke ett fel. Okunnigheten är icke de okunnigas brott. Den förstörda kolonnen har för Frankrike varit en timme af sorg; det förstörda Louvren skulle för alla folk varit en evig sorg. Men kolonnen skall åter resas, och Louvren är räddad. Paris är nu ätertaget. Nationalförsamlingen har besegrat Kommunen. Hvem har skapat d. 18 Mars? Hvilken är den brottsliga, nationaltörsamlingen eller Kommunen? Historien skall säga det. Branden i Paris är en vidunderlig handling, men finnes det icke tvenne bränder? Låtom oss afvakta, innan vi döma? Jag har aldrig förstått Billioray, och Rigault har förvånat mig ända till indignation; men at nedskjuta Billioray och Rigault är ett brott. De medlemmar af Kommunen, Johannard och La Cecilis, som låta skjuta ett barn om femton år, äro brottslingar; de medlemmar af Nationalförsamlingen, som låta skjuta Jules Vallea, Bosquet, Parisel, Amouroux, Lefrancais, Brunet, och Dombrowski, äro brottslingar. Låtom oss icke uttala vår förbittring mot en sida allena. Här kommer brottet lika mycket öfver församlingen som öfver Kommunen, och brottet är tydligt Först och främst är dödsstraffet afskyvärdt för alla civiliserade menniskor; för det andra är en afrättning utan dom skändlig. Pröfven först, dömen sedan och afrätten sist. Om I döden utan ransakning, så mörden I. Jag återkommer till den belgiska regeringen. Hon gör orätt i att vägra asylen. Lagen tillstädjer henne denna vägran, rätten förbjuder henne den. Jag, som tillskrifver er dessa rader, hyser en maxim: Pio jure contra legem. Asylrätten är en gammal rätt. I medeltiden beviljade kyrkan asyl tillochmed åt fadermördarne. Hvad mig angår, så förklarar jag detta: Denna asyl, som belgiska regeringen förvägrar de besegrade, den erbjuder jag dem. Hvar? I Belgien. Jag gör Belgien den äran. Jag erbjuder dem en asyl i Bryssel. Jag erbjuder dem en asyl vid Place des Barricades n:o 4. Må en besegrad från Paris, må en man ur det samtund, som kallade sig Kommunen, hvilken jag för min del aldrig gillat, må en af dessa män, vore han också min personlige fiende, klappa på min port, jag öppnar. Han är i mitt bem. Han är okränkbar. Skulle jag väl händelsevis vara en främling i Belgien? Jag tror det icke. Jag känner mig vara broder till alla menniskor och gäst hos alla folk. I alla händelser skall en flykting från Kommunen hemma hos mig vara en besegrad hos en landsrörvist; den besegrade af i dag hos den landssörviste från i går. Ivenne, jag vågar säga det, vördnadsvärda saker. En svaghet som skyddar den andra. Om en menniska är utom lageu, må hon träda in i mitt hus. Jag trotsar hvem som helst att rycka henne ifrån mig. Jag talar här om de politiska männen. Om man kommer för att hos mig taga en Aykting fränKommunen, så skall man taga mig. Om man öfverantvardar honom åt domstolen, skall jag dela hans öde. Och man skall då, lör försvaret af rätten, vid sidan af Kommunens man, som är den af Versaillerregeringea besegrade, se Republikens man, som landsförvistes af Bonaparte. Jag skall göra min pligt, principerna framför allt. Ännu ett ord. Man kan med säkerhet säga, att England icke skall utlemna Kommunens flyktingar. Hvartör ställa Belgien under England? Belgiens ära är att vara en asyl. Låtom oss icke beröfva det denna ära. I det jag försvarar Frankrike, försvarar jag Belgien. Belgiska regeringen skall vara emot mig, men belgiska folket skall vara för mig. 7 alla händelser skall jag ha mitt samvete. . Victor Hugo. Vi ha återgifvit detta bref, derför att vi honnas det vara den bortdöenda klangen aft