BälICI 12891U, vY) 2 2— stone det mest kollosala förlöpande som förekommit i våra riksdagsannaler ha inverkat på den som begått detsamma att han ej snart förnyar det. Vi kunna likväl ej se annat än att hr L. gjort sig skyldig till ett dylikt fel Att åtskilliga talare inom Andra kammaren yrkade att den föreslagna öfningstiden för beväringen måtte nedsättas, äfven i den händelse indelningsverket upphäfdes, har hos mången väckt stor harm. Vi tro dock icke försöket hafva varit så allvarligt menadt. Den som känner vår allmoge vet att denne aldrig anser sig med fredadt samvete kunna underlåta att pruta, om den också inom sig erkänner priset vara billigt. Dessa talare tillhörde alla allmogens klass. Men med mera styrka än förut tränger sig efter Thorsdagens förhandlingar på hvar och en den frågan: hvad bör göras? Från verkliga fosterlandsvänners sida har det råd blifvit uttaladt att regeringen nu icke må göra något vidare i saken, utan afvakta den tid då ett krig öppnar representationens ögon. Från vår ståndpunkt måste vi anse detta råd vara felaktigt. En regering tår icke alltid vänta att, såsom man uttryckt saken, eitta i Fridhem vid Lugnsjö och blott utföra representationens önskningar. Om folkförsamlingen särskilt företräder de närvarandes behof och önskningar, så har regeringen till pligt att se äfven kommande slägter till godo, och att sörja för, det ej forntidens minnen och framtidens förhoppningar gå i qvaf i strömmen at den närv, tidens små intressen och önskningar. Det är för dylika fall som vår grundlag lagt i regeringens händer makten att upplösa en eller båda kamrarne och förordna om nya val. Representationen är icke alltid ett noggrant uttryck ens för nationens ögonblickliga stämning. Och isynnerhet finnas starka skäl till att betvifla detta med afseende på Andra kammarens beteende i denna fråga, enär Första kammarens beslut går i en alldeles motsatt riktning, emedan majoriteten inom Andra kammaren sjelt egde endast 27 rösters öfvervigt, och slutligen derför att den folkrörelse, som samtidigt pågått, ådagalagt att befolkningens flertal öfverallt, hvarhelst den egna nyttan ej gifvit åt besluten en missriktning, ställt sig på regeringens sida. Från mer än ett håll hafva vi också af personer, hvilkas omdöme vi skatta högt, hört den åsigtuttalas att det vore i enlighet med såväl tosterlandets sarnskyldiga nytta som ock särskilt med den uppfattning af sakens vigt, regeringen visat sig ega, att nya val till Andra kammaren företoges. Något offentligt uttaladt råd i detta hänseende torde likväl hvarken vara behöfligt eller påkalladt; regeringen är utan tvifvel bäst sin egen rådgifvare i en sådan angelägenhet och efter betänksamt öfvervigande af de skäl, som dels tala för, dels emet detta steg, skall hon fatta sitt beslut. Men det våga vi pästå, att om det enda motsatta alternativet till en kammarupplösning befinnes vara det, att regeringen lägger armarne i kors och låter ett infallande krig öppna nationens ögon, så synes oss regeringens pligt att välja det förra vara klar. Det vore ett alltför stort vågspel att låta slumpen blifva den operatör som borttoge starren från Andra kammarens ögon, och både ur juridisk och moralisk synpunkt eger regeringen till skyldighet att försöka det i grundlagen angifra medlet, innan hon öfverlåter åt tillfälligheten att bota förblindelsen. Men äfven den enskilte man, som delat regeringens åsigter om vigten af ett snabbt och starkt ordnande af landets försvarskrafter, måste ställa på sig sjelf det spörjsmålet: hvad bör göras? Och härvidlag synes oss svaret vara lätt. Den väckta trågan måste återkomma redan vid nästa riksdag, vare sig att den Andre kammare som då skall afgöra saken är ny eller gammal till sin sammansättning. Här måste inom landet bildas en opinionens påtryckning så stark att inför den alla egennyttans förskansningar nödgas ramla. På botten af det svenska sinnet lefver en sådan känsla för hvad rätt är och sannt att allmänheten säkerligen endast behöfver fullt upplysas om sammanhanget, för att alla skola såsom en man ställa sig till motvärn mot de anspråk, hvilka en samhällsklass söker hindrande uppresa mot förverkligandet af en hela folkets lifsangelägenhet. Må alla deltaga i detta upplysningsarbete! Må hvar och en i tal och skrift, i de större eller mindre enskilta eller offentliga kretsar, der användning kan finnas för hans verksamhet, sprida kunskap om den stora fosterländska frågan.! Troligen skall rotehållareintresset å sin sida bilda propaganda för sin äsigt och genom folkmöten m. m. söka göra sin enskilta sak till hela landets. Må då ej heller dervid den tosterländska meningens kämpar saknas! Här, vid ett tillfälle sådant som detta, gäller ej krafternas ringhet såsom undskyllan. Den redliga viljan, den ärliga öfvertygelsen och medvetandet om att man här företräder en högre rätt, nemligen fosterlandets — se der de omständigheter hvilka böra gitva åt hvar och en mod att utan ängsligt afvägande af egen och motståndares förmaga kasta sig i brechen, de fraseologiska kämparne för den enskilda fördelen till mötes. Nya Teaterns salong var i Söndags, då seFrihetsbröderna gafs för femte gången, alldeles fullsatt och bifallet lifligt. M.ll Pettersam sam S Onna af mMm Sådorharog farrfa.