1tkeux. Al de 92 valda åro so åännangare al den upplösta centralkomitån. Af 500,000 valmän algåfvo endast 200,000 sina röster. Soir yttrar om valen: Frankrikes enhet har nu träffats af det hårdaste slag. De partier, som hittills enats genom centralisationen, genom det monarkiska bandet och genom folksuveräniteten, skola särskiljas och följa hufvudstadens exempel. Hvad de preussiska vapnen icke kunde inrista på ruinerna af våra försvarsverk, det inrista vi med våra egna händer: Finis Gallie! Om tilldragelserna i S:t Etienne meddelas, att upproret utbröt der i Fredags och varade i tre dagar, hvareftor kommunen blef utropad. Presekten Lespe togs till fånga, och då ban vägrade att underteckna proklamationen af la commune, blef han mördad. En upprorisk nationalgardesbataljon bemäktigade sig vapenfabriken, häktade dess arbetare och tågade genom en hufvudgata, der ett vid ett af hörnen aflossadt skott gaf signalen till en formlig sysiljad, som varade under hela natten. Utanför rådhuset aflossades skott från åtta mitraljöser och två kanoner. Enligt ett af dagens telegram, synes dock ordningen sedan hafva återupprättats i Etienne såväl som i Toulouse och Lyon. I Toulouse är Keratry numera prefekt, och han har uppträdt med en kraft och energi, som betvingat resningen. Under desaa skräckdagar och hvälfningar börja, såsom helt naturligt är, de monarkiska partierna att utveckla ökad verksamhet. Så ha de legitimistieka deputerade i Versailles beslutat förena sig med orlåanisterna, för att sålunda skapa ett parti, som kan vara vuxet republikanerna, hvilka föregifvas kasta landet i en anarki, som bringar det till undergång. Detta parti, som bildar högern inom nationalförsamlingen, söker närmast att störta ministren. Det vill dock tills vidare hålla Thiers qvar i spetsen för den verkställande makten och ha ministerplatserna besatta på följande sätt: Broglie utrikesminister, Mac NMadon krigsminister, Germain finansminister, Dufaure justitieminister, Pouyer Quertier minister för de allmänna arbetena. Nationalförsamlingen har med utomordentligt stor majoritet förklarat de i Paris företagna kommunalvalen vara ogiltiga. Det är någonting tröstande i den underrättelsen; att Garibaldis båda unga söner icke äro delaktiga i upproret, utan befinna sig i London. De linietrupper, som på ett så skamligt sätt sveko sin ed och sin pligt d. 18 Mars samt sträckte gevär för pöbeln i Paris, fingo ej ens under det första ruset någon lön af upprorsledarne för den feghet, som de visat. De drefvo omkring i Paris, blottade på det aldra nödvändigaste, och kunde icke få tak öfver hufvudet. Under dessa omständigheter kommo de till den åsigten, att det likväl skulle vara bättre att tjena regeringen i Versailles, och många af dem ha smugit sig dit. I början kunde de utan vidare lemna Paris, men senare fördes kontroll vid portarne, och de måste förkläda sig för att komma ut. En del, som behållit sina gevär, samlades bataljonsvis ech marscherade bort på detta sätt, utan att nationalgardisterna vågade lägga hinder i vägen för dem. Man kan på grund häraf icke antaga, att centralkomitn vunnit någon synnerlig styrka genom sitt dekret af d. 22 Mars om linietruppernas införlifning i nationalgardet. Förmännen för stenhuggareföreningen i Paris ha utfärdat följande upprop, hvilket bekantgjorts genom röda plakater på husknutarne och sjelft är hållet i ultra socialismens flammande stil: Medborgare! — Då fäderneslandet var i fara och kallade oss, grepo vi till vapen, såsom pligten bjöd. Nu hemsökas vi af nöd och elände. Det är endast genom en storartad ansträngning, som vi kunna förbättra vår framtid. Den brydsamma tidpunkt, som vi genomgå, måste ha kommit oss att anställa allvarliga betraktelser öfver vår sociala ställning som arbetare. Vi måste uppkasta den frågan, om vi, som producera, skola fortfarande sätta dem, som intet producera, i stånd att föra ett öfverdädigt lif, om det system, som man hittills följt, är betamdt att för evigt och för alltid bestå, äfven om det går oss alldeles emot. Lätom oss genom vår tillgifvenhet för demokratiens sak visa, att vi förtjena allt let afseende, hvarpå vi ha billiga anspråk. Alltså ill verket, arbetare! Vära arbetsgifvare tänka i letta ögonblick endast på att draga fördel af vår öd, för att utsuga oss ännu mera, om det är möjigt; men om vi visa oss vara i stånd att hålla tillammans, så skola vi tygla deras smutsiga girighet. för detta ändamål kalla vi stenhuggarne till ett nöte, som skall ega rum Thorsdagen d. 23 Mars 871 kl. 12 middagen i Mortiersalen på Place de la Joncorde du Temple n:o 6. Det mål, som förmänen gjort till sin uppgift, går ut på att vaka öfver ch understödja vårt arbetaresamfunds allmänna inressen samt hjelpa de arbetare, hvilka bli sårade ller lida skada under utöfningen af sitt haudtverk. amt efterforska och utföra alla de åtgärder, som unna tjena till att förbättra yrkets vilkor och hvilka i måtte genomdrifva. Det praktfulla Hötel de Ville har blifvit nder terrorismen illa åtgånget. Tillståndet der kildras sålunda: Gärden och galapaviljonon likna de eländigaste bodarno vid de yitre oulevarderna. Tronsalen ser ut som en nedölad kasernsal; lakan och madrasser flyta mkring på golfvet. Öfverallt äro skiltvakPr, på trapporna, i korridorerna och i rumen. Rörande generalerna Thomas och Leomtees mord meddelas: Å Rue des Rosiers i Montmartre voro deras lik ki ställda i flera dagar. En sorgligare, mera afskräcande syn än denna Ålit de påradekan icke tän7 28. Generalernas liflösa kroppar lågo på tvenne öl öna persienner, hvilka man afsli it från ett föner i sådan hast, att snörena ännu hängde qvar i af ngarne. Deras hufvuden voro blottade, men till mågrad sargade och stympade, att de voro allde