sig hans förbättringar utan knot eller ett ord till tack. Småäningom funno de att de hade det bättre än andra personer af deras yrke och lyckönskade sig sjelfva dertill. Af torrsliparne samtyckte somliga till att begagna de för! ättrade fläktar Henry uppfunnit. Andra ville ej göra sig besväret att sätta upp fläktarne utan föredrogo att inandas det fina stoft som afsattes från metallen och slipstenarne. Henry resonnerade och demonstrerade, men fåfängt. Då afskedade han några, och de som efterträdde dem fingo skrifva under ett medgifvande som ej lemnade dem något val. De förbättrade fläktarne triumferade. Filhuggarne voro mera besvärliga, de fasthängde vid det gamla och ville alls icke underkasta sig några förändringar, fastän dessa gingo ut på att bevara deras helsa och lif. Henry sökte förgäfves att inverka på dem med förnuftsskäl; slutligen gaf han dem tryckta kort, på hvilka hans skäl stodo anförda på ena sidan och på den andra uppsägning om de vägrade att ingå derpå. Inom tjugofyra timmar derefter mottog han från sekreteraren i filhuggareföreningen en skriftlig föreställning. Han svarade att arbetarne finge stanna qvar om de ville underteckna ett medgifvande att afstå från vissa arbetsvanor som förkortade deras lif och att betala böter för hvarje gång de återtogo dem; sagde böter skulle afdragas från deras arbetslön. Sekreteraren anhöll derefter om ett samtal på Smedens Vopen. låtåe samtyckte, och det blef en ifrig di