hon ock på det varmaste hyllado. Operan gick väl. Örkestern erhöll en välförtjent applåd för ouverturen, Från Utlandet. Frankrikes nationalförsamling har med 546 röster mot 107 voterat ratificeringen af sredspreliminärerna. Freden är således afgjord. Efter det församlingen fattat detta vigtiga beslut, försökte en af ön Corsicas representanter, Conti, förr chef för det kejserliga kabinettet, att rättfärdiga kejsardömet. Församlingen voterade då med acclamation resolutioner, som bekräftade kejsardömets fall och gjorde Napoleon ansvarig för Frankrikes närvarande olycka. Redan förut bar det uppgifvits, att Louis Blanc, Victor Hugo och Henri Rochefort skulle väcka en motion, till hvilken 150 andra representanter anslutit sig, att församlingen skulle af kejsar Wilhelm fordra Napoleons utlemnande, för att ställas till ansvar för det sätt, hvarpå han utöfvade sn ejelftagna befattning som franska armeens ötverbefalhafvare. Af ofvan anförda röstsiflror framgår, att de radikala republikanerna varit ensamma mot fredens ratificering. Den öfverväldigande majoriteten intygar bäst, huru djupt man insett nödvändigheten at att sluta fred. För ett riktigt bedömande af ställningen och deras motiver må meddelas ett i de franska tidningarne inryckt bref från en högre fransk olficer, hvilken som fånge befinner sig i Schweiz. Han säger i alla de med honom internerade osfieerarnes namn: Vi betrakta ställningen med en mera klar blick, derför att vi betrakta den på afstånd. I måsten sluta fred I kunnen icke fortsätta kriget. I skulJen bli krossade samt offra nuoch framtid, ja, tillochmed äran. Edra armcer och städer kunna ej uppehålla fienden. Sluten derför fred nu, då tillfälle dertill erbjuder sig, men sluten den på ett vardigt sätt utan fraser. Att diskutera med öfvermakten, är att erkänna den. Fördragen öfvermakten. men förbehållen eder edra rättigheter. Med hvilka elementer och hjelpkällor viljen i föra krig? I hafven nu hvarken organiserad militärförvaltning, eller generaler, eller officerare, eller soldater. Edra generaler förstå ej krigförandet; den hårda lexa, de mottogo, har ingalunda gjort dem klokare. De behöfra dessutom tid, för att inöfva dem som stå under deras befål. Tiden dertill saknas alldeles. Med undantag af två, tre generaler: Aurelles de Paladine, Chanzy och Faidharbe, förstå de andra sig alls icke på preussarnes taktik. De ha dessutom ej de rätta personerna i sin omgifning, och en general kan icke sjelf göra allt. Alla våra generaler ha alltifrån Woerth till Belfort fört kriget å la Napoleon; de ha opererat med stora koncentrerade massor och sökt att på en eller annan punkt genombryta fienden såsom vid Leuktra eller Austerlitz. Resultaterna voro oerhörda nederlag. Med delångt nående skjutvapnen har krigförandet fullständigt förändrats, och i sådana fall bör man icke utan vidare göra motsatsen af hvad man hittills gjort. Om några år skola vi ha lärt allt, hvad vi ännu icke veta. Måhända skall det då bli nödvändigt att ännu en gång ändra taktix. För ögonblicket äro preussarne våra läromästare. Med blödande hjerta slutar jag derför med orden: Sluten fred! Man har lydt rådet. Freden är sluten — måtte Frankrike nu återfinna sig sjelft och dermed styrka och spänstighet till att bära de tunga bördor, som olyckan hopat, och resa sig etter fallet genom inre enbet och en sansad utöfning af frihetens välsignelser till ny styrka äfven utåt! Enligt ett meddelande från Paris till Times, rådde i anledning af de hårda fredsvilkoren i Måndags stor upphetsnivg derstädes. Gatorna voro fulla af beväpnade, hvilka ropade på hämnd mot kejsaren, preussarne och alla förrädarne. Fredsvilkoren hade träffat staden som ett åskslag. Folket var ursinnigt, och de mera moderata blefvo alldeles öfverröstade. Då dertill på aftonen rykten spredo sig om, att preussarne verkligen skulle följande dagen intäga i Paris, uppfylldes boulevarderna vid 10:tiden af en tätt sammanpackad menniskomassa. Flera tusende nationalgardister uppställde sig vid Triumfbågen. General Vinoy, befälhafvare öfver pariserarmån, som visste, att intåget icke skulle ega rum förrän i Onsdags, intervenerade icke. Han lät dock talrika trupper uppställa sig på venstra Seinestranden, för att der hindra en obehaglig sammanstötning mellan nationalgardisterna och tyskarne. Paris var emellertid lugnt, då intåget i Onsdags försiggick. Kl. 7 på morgonen inryckte redan flera bataljoner såsom avantgarde under general Kamecke längs Neuillyallen och genom Point du Jour till Industripalatset, som besattes jemte trakten deromkring. Samtidigt hölls stor revy i Boulognerskogen med G:te och 11:te preussiska kårerna samt 1:sta baierska kåren under general v. der Tann, hvarefter dessa trupper vid middagstiden inryckte samma väg i Paris mot Elyseiska Fälten och Concordiaplatsen, passerande genom triumtbågen. Dörrar, fönster, butker och kaföer voro stängda vid R voligatan, boulevarderna och i de stadsdelar, som passerades eller besattes. Huruvida den tyske kejsaren sjelf varit med om denna parad eller icke, förljudes ej med bestämdhet. Möjhgt är, att han stannat i Boulognerskogen. Han har under några dagar varit tvungen att hålla sig inne på sina rum på grund af reuREA —————V RR för två präktiga brasor i dender kalla grafven.