nehöll den offleiösa Neue Preuss. Z2eit. i Berlin en uppsats, hvari det hette: Drn tyska kejsarkronan har tillkämpats med det prenssiska svärdet. Vi underskatta icke våra förbuadsvänners medverkan; men det står återigen historiskt fast, att denna så värderika medverkan är ett resultat af den preussiska segren från år 1866 — en sanning, som alldeles icke behötver tördöljas för våra dåvarande motståndare, nu trogna bundstörvandter, ja, af dem sjelfra, till deras stora beröm, erkännes. Om nu ett rike bibehålles genom samma makt, som skapat det, så sluta vi deraf: det är Preussens makt, som bär och uppehåller det tyska kejsardömet. Och det är Preussens makt icke blott såsom kejsarens. husmakt, utan i högre mening: såsom den tyska maktens kärna i allmänhet. Det gäller dermed framför allt att icke låta Preussen uppgå i Tyskland, utan snarare bibehålla dess makt till fullo. Kölo. Zeit. uppträder redan häremot och säger, att det icke är Preussen, som skapat det tyska kejsardömet, utan den tyska nationen. — Denna dissonans redan nu bådar emellertid icke godt; men visar, huru rätt den allmänna opinionen haft här i landet, då den aldrig lemnat ur sigte, att det är den absolutistiska militärstaten Preussen, som genom kriget vill söka att kasta under sig det öfriga Tyskland, och att det icke är Preussens afsigt att uppgå i ett fritt Tyskland. Så länge de preussiska statsmännen kunna föra sina armåer till segrar och smeka allmänheten med den krigiska triumfens sötma, skola de väl behålla öfvertaget; men sedan skall kampen levereras mellan borussianismen och det tyska folket. Å Men äfven Frankrike skall hafva sig ett strängt inre arbete förelagdt, för att kunna återvinna den styrka, som ännu en gång skall höja det till rangen af Europas främsta nation. Må vi hoppas, att olyckornas öfvermått endast skall öka nationens spänstighet till utveckling i frihet och ljus!