i tiden skäl att tro på de officiela franska uppgifterna — så är det ett faktum, att den franska Loirearmen befinner sig i ett stadigt: framryckande. Dess mål kan icke vara tvifvelaktigt: det är Paris. Dess öfverbetälhafvare dAurelles de Paladine har också utfärdat en dagordre, hvari ban öppet uppmanade sin arme att göra sig redo till att framrycka mot Paris, för att undsätta bufvudstaden. Onekligen ha fransmännen här en vigtig fördel på sin sida, i det att de tyska trupperna söder om Paris befinna sig inneslutna, så att säga, i den väldiga famn, som bildas af pariserarmöerna och Loirearmen. Det är möjligt att de tyska armeerna kunna spränga denna hopklämning; men motsatsen är äfven bland möjligheterna — och då? Under d. 24 Nov. skrifves från Tours till Times: Jag kan försäkra eder att de berättelser om general dAurelles trupper, som jag emottagit från kompetenta militärer, äro högligen gynsamma för deras disciplin och duglighet. Jag betviflar icke att disciplinen blifvit i hög mån återstäld. Och det är med den patriotiska eldens tillhjelp icke omöjligt, att vi ännu kunna erhålla, hvad jag vågar påstå, att få väntat sig skola få bevittna i detta krig: en fransk seger i stor skala. Jag tvekar om att nedskrifva antalet af de män, af hvilka Loirearmåen här säges bestå, så betydande synes den mig, men äfven om vi fråndraga en vacker procent, så måste den likväl vara numeriskt öfverlägsen antalet af de tyskar, som stå emot den, så vidt vi ha någon riktig kunskap om dessa senares styrka. Förstärkningar ha från alla håll strömmat till general dAurelles. General Bourbaki är ännu i Tours. Till ÅNeue freie Presse skrifver bladets egen korresp. från tyska hären i Chateauneufen-Thimerais (straxt söder om Dreux) d. 19 dennes: Man kan knappast göra sig en föreställning om de fruktansvärda strapager, som nästan samtliga armeafdelningarne haft att bestå under de sista dagarne. Alla måste både natt och dag vara på qui vive. Fransmännens marscher fram och tillbaka tvungo äfven de våra att städse vara på marsch eller åtminstone beredda på marsch, och anordningarne blefvo blott alltför ofta ändrade under marschen. Så äfven i går, då bairarne kommenderades ut på marsch dels till Digny, dels till Ardelles, men på intetdera stället kunde få qvarter. Ardelles hade skjutits i brand af preussarne, men Digny var ännu till en del besatt af fransmännen, och mörker och dimma gjorde ett vidare framryckande omöjligt, så att största delen af den baierska kåren måste förbli under bar himmel. En bivuak i November under dimma och regn är dock en beavarlighet, som för mer än en är förskräckligare, än den hetaste drabbning, och hvilken likaväl som denna kräfver sina offer i lif och helsa, om än mindre snabbt. Angående utfallet från Paris d. 29 Nov. föreligger nu en officiel fransk uppgift, hvilken anför: Rörelserna började d. 28:de på aftonen med kanonad vid Genevilliers (straxt vester om S:t Denis, således på nordvestra befästningsfronten). Vid dagens inbrott d. 29 iöretogs ett utfall mot positionerna Biizenviel, ofvan om Boispreau, under det att general Vinoy ryckte fram i söder mot LHay och bangården vid Choisy-Le-Roi. Fransmännen ramträngde här ända till tyskarnes första inie. Något vidare framryckande var fördjulet, emedan det ej låg i den allmänna plan, som uppgjorts. Times omtalar helt visst obestyrkta rykten om, att en öfverenskommelse träffats mellan Bismarck och kejsar Napoleon, enligt hvilken den sistnämnde skulle efter Paris fall återvända till Frankrike med det kejserliga gardet och andra trupper samt sluta fred med Preussen mot afträdandet af Metz och Strasbourg. — Denna uppgift strider dock alldeles emot kejsarens yttranden till de personer, som besökt honom. Times korresp. i Versailles skrifver, att Tyskland är uttröttadt vid kriget och otå hgst öfver dess längvarighet. Hertig de Gramont, Frankrikes utrikesminister vid krigets utbrott, skrifver från Landon till den i Brissel utkommande tidn. Gaulois, att konung Wilbelm aldrig lofvat, att han såsom konung och familjechef ville vefalla Leopold af Hohenzollern att uppgifva sia kandidatur till den spanska tronen. Grefven af Chambord skall ha skrifvit ott bref till konung Wilhelm, men ej erhållit något svar. I den ryska frågan synes England visa en mine af missräkning, och alla de nyss hysta förhoppningarne om en uppgörelse i godo ha dunstat bort, såsom man ock kunde med lätthet förutse. Hela Ryssland egnar sitt lifligaste erkännande åt czarens modiga beslut att annullera det fördrag, som England och Frankrike med hela Europas bifall afslöto med honom etter hans nederlag. Man har ej i Ryssland varit vittne till någon sådan rörelse alltsedan furst Gortschakoff år 1863 så stolt bortkastade de noter, som regnade ned öfver honom, då Europa ville ha uttryckt, att Ryssland borde hålla de förpligtelser, som det ingått i wienerfördragen med hänsyn till Polen. Ryska regeringen förklarade, att hon ville bära ansvaret för sina handlingar, och ryska folket stod bakom henne. Inför denna kraftiga hällning drog det vankelmodiga Europa sig tillbaka med England i spetsen, och orakueliga i voro de demonstrationer, som det ryska tollet gjorde för att intvga sin triumf. Patrio